Ja, efter kontroversiella valfilmer och ömsom utfrysning, ömsom frontalangrepp, visar nu de senaste mätningarna på närmare 6% för Jimmie Åkesson och radikalerna i Sverigedemokraterna. Som socialliberal är jag inte särskilt imponerad av deras politik och märkliga syn på invandringsproblematiken. ”Vi har problem med invandringen, alltså är det fel på invandrarna,” så tolkar jag den. Ungefär som Miljöpartiets syn på bilar: ”Vi har problem med miljöutsläpp från trafiken, alltså är det fel på alla som kör bil.”

Däremot är jag intresserad oerhört mycket av Sverigedemokraternas resa mot riksdagen ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv. Det är inte så ofta nya partier kommer in. Ny Demokrati med sin engångsblomma, men Sverigedemokraterna får vi nog vänja oss vid ett tag framöver, åtminstone om man ska tolka utvecklingen i resten av Europa.

Många har i diskussioner frågat mig om Sverigedemokraterna verkligen kommer komma in, om folk verkligen röstar på dem så de får 4% i landets riksdagsval. Njae, det är jag inte säker på. Men jag svarar alltid otvetydigt JA på frågan om de kommer in i riksdagen. På samma sätt som KD en gång kom in, via den andra vägen. Ni vet, 12% i ett enskilt valdistrikt.

Förra valet hade Sverigedemokraterna 10% i Skåne Län Västras valdistrikt. Tror ni de kommer mäkta med en ynka ökning på två procentenheter under de fyra år som gått i Landskrona och kringliggande kommuner när de dessutom har över 20% i kommunalvalet i stan? Det tror jag. Eller rättare sagt, jag vet att de kommer att dyka upp i riksdagen i höst, alldeles oavsett vad ledarsidor och andra politiker tycker. Så det är bara att rusta upp argumenten, Jimmie och de andra kommer sitta i riksdagens kammare i höst.

Och det glädjer mig inte det minsta. Utom på ett enda område – ÄNTLIGEN kan de andra partierna inte längre sopa ämnet ”invandring & integration” under mattan utom vid valen. Nu måste man prata om hur vi vill ge invandrare rättvisa och bra möjligheter att delta i det svenska samhället. Om 20 år tror jag att vi har kortare handläggningstider, bättre jobbprocent, högre genomsnittsinkomst och bättre utbildningsnivå på de svenska invandrarna än idag. Och det ironiska är att då har vi delvis Jimmie Åkesson och hans nationalistiska drabanter att tacka för ett bättre, mer integrerat Sverige. Trots att deras politik sa tvärtom.

Det finns alltid saker i en valspurt som får en att förundras. Sverigedemokraternas valfilm var långt mer radikal än jag väntat mig och riktigt, riktigt obehaglig. Ändå var jag mer förvånad över att TV4 tog på sig rätten att tolka grundlagen och bestämma vad som var yttrandefrihet. Det blev ju till slut många fler spaltmeter av det där.

Men idag reste sig nackhåren på nytt. Under rubriken ”Sorterar folk för att vinna röster”, skriver Aftonbladet.se om en gigantisk upptäckt. Centerpartiet målgruppsanpassar sin reklam! Äldre får en typ av marknadsföring, villaägare får en annan. Källan är ”en person i Umeå”, som gör en rad uttalanden om hur hemskt det är att man sorterar folk. Och naturligtvis är det kanske inte så briljant att namnge grupperna som ”lågutbildade”, ”välbeställda villaägare” och så vidare.

Men att alla partier målgruppsanpassar framgår inte överhuvudtaget i artikeln. Tvärtom framstår det som att Centerpartiet är det enda parti som gör så. För alla som någon gång jobbat med marknadsföring framstår artikeln som korkad. All kommunikation måste riktas till målgruppen. Partier, företag, ja till och med tidningar som Aftonbladet skriver för olika målgrupper.

Men inte enligt Aftonbladet. Då är det Centern som fiskar röster i vad Aftonbladet anser vara grumliga vatten. Om man säger olika saker till olika människor går man ju inte att lita på, verkar budskapet vara. Jag mailade redaktionschefen på Aftonbladet, Thomas Eriksson, och frågade om det verkligen var opartisk och objektivt att måla ut Centern som det enda partiet som gör såhär och om det korrekta i att använda redaktionell yta för politiska artiklar. Hans svar:

”Förmodligen gör flera partiet på samma sätt. Det kan inte uteslutas. Det är inte en politisk vinkling, naturligtvis”.

Nej, naturligtvis inte politiskt. Inte alls. Så dumt av mig att tro det.

Mina resultat ser bättre ut nu när man jämför med SCB. Det glädjer mig inte så mycket med tanke på att det är en dyster prognos.

Mitt förslag:
(inom parantes SCB:s undersökning nu i maj):

Det börjar bli dags för val snart. Känner ni det i luften? Det gör jag. Allt fler, och tätare opinionsundersökningar. Det enda som är säkert är att valet blir väldigt, väldigt tight. Jag har ju skrivit hur det går redan, både med siffror och resultat och analys av enskilda insatser. Läs om det här i inlägget från i julas. Nåja, det är ju inte säkert jag har rätt. Det där kan slå rätt mycket och jag gjorde en liten brasklapp också, om att jag trodde det skulle bli lite mer tight än jag gissade.

Det blir det nog. Jag är rätt många procent fel och det är väl tur att jag inte är valanalytiker då. Jag har faktiskt inte bestämt mig för vad jag ska rösta på. I förförra numret av Fokus (en utmärkt tidning), skrevs det om mätmetoder. Någon hade föreslagit att en intressant frågeställning vore: ”Skulle du rösta på något parti inom den rödgröna alliansen, något parti inom den borgerliga alliansen eller något annat parti” som fråga istället för exakt vilket parti. Teorin var att många osäkra väljare inte väljer mellan blocken utan inom blocken. Och det kanske kan stämma, jag är själv en sådan väljare. Jag är en av de som tycker att Alliansen är det bästa de fyra partierna kommit på, där man försöker låta varje parti ta sina starkaste frågor och driva dem – det bästa av varje parti en bra samling, tätt knuten och kompromissvillig. Så jag tycker 1+1+1+1 är mycket mer än fyra, och det gör att jag också kan tänka mig (i riksdagsvalet) att rösta på lite olika allianspartier, beroende på vad de presenterar, men att jag röstar på det blå laget torde väl ha framgått för vilken läsare som helst.

Just nu har jag tre kandidater.

I lokala och regionala val röstar jag inte lika fritt, där har jag unika kandidater jag känner och tror på personligen (jag tycker egentligen alla borde ha det, och att Sverige på lokalnivå åtminstone, borde ha mer personval, det är lättare att hålla människor ansvariga genom att rösta in eller ut dem då…).

Hmm, en tanke slog mig. Tänk om man på varje lokal valsedel var tvungen att markera ut kandidaten eller kandidaterna i ett parti som var tänkta som kommunalråd. Kommunalråd är alltså en av kommunen avlönad politiker, oftast på heltid, ibland på deltid. Det brukar vara några få politiker i mindre kommuner,  men i större kommuner är det flera såklart. Tänk om man utöver lokalval också hade en kommunalrådsblankett där alla kandidater för posterna fanns. Man kryssade den man helst ville se som kommunalråd och flest röster, viktat på något sätt mot partiernas röstetal, skapade en lista. Snacka om att vara personligt vald och ha ett mandat att leva upp till.

Undrar vad de kommunalråd jag känner skulle säga om det, är det för radikalt? Men roligt hade det varit! :)

Det var väl ändå inte så smart tänkt, eller?

Just i år när, Sverigedemokraterna ska in i riksdagen så tar majblommekommittén fram en majblomma i… just det, ljusblått och gult. Jag har redan sett flera bilar prydas av de fina dekalerna som utan tvekan kommer göra gratisreklam för Sverigedemokraterna i hela landet.

Det var antingen någon som inte tänkte till – eller så har Åkesson & Co. verkligen gjort ett PR-genidrag. Fast om så har ordföranden i majblommekommittén tillika landshövdingen i Västra Götalandsregionen, begått någon slags horribelt kardinalmisstag. Särskilt med tanke på att han är gammal (V)-politiker. Oops, tror jag ordet är!

Förutsägelse: Två kvinnor kommer stå i centrum för valet 2010. Den ena heter Maria Wetterstrand (MP) och den andra heter Maud Olofsson (C). Maria Wetterstrand vann nyligen en omröstning mot Mona Sahlin om vem som var mest lämpad som statsminister, föga förvånande. Där Mona är trött är Maria pigg. Där Maria är påläst och kunnig är Mona full av fina ord, men sällan av realpolitik som känns som hennes egen. Där Mona är omstridd inom sitt eget parti har Maria fullt stöd.

I samband med SAAB-nedläggningen har en uppsjö av artiklar lanserats kring regeringens hållning i frågan. Nu tror jag i grunden att man gjort rätt, att staten inte ska hålla på och äga bilfabriker. Jag kan till och med känna mig tveksam till att staten håller på med sprit och spelverksamhet också, och undra om inte det bör vara företag som gör sånt, noga reglerade.

Men i vilket fall tror jag att bilkrönikören som ibland har mer åsikt än substans, Robert Collin (Aftonbladet), sätter fingret på en punkt. Han är naturligtvis inte begåvad nog att inse vad det är han säger, för han tänker bil, bil och mer bil. Detta är krönikören som gärna vill ha obegränsade hastigheter på samtliga motorvägar, gärna ser fri parkering i innerstan och ibland undrar man om det inte är dags för drive-in-dagis och bensinpumpar på McDonalds också. Nåja.

I denna krönika läser man om hur regeringen gjort fel och tänkt fel. Att det varit billigare att rädda SAAB med skattepengar än att nu använda dem till omställningsbidrag. Jo, ja, det kan väl vara så. Det skrämmer mig att jag i gårdagens GP läser att ingen ens utarbetat en plan för vad som händer om SAAB läggs ner. ”Vi trodde inte det skulle hända,” säger kommunalrådet i Trollhättan. Jo, tjena.

Men Roberts kritik av regeringen har en poäng. I det att ammunitionen för att fullständigt slakta regeringen i nästa val nu finns tillgänglig. Och det handlar om den gröna striden. Ända sedan förförra valet, när Persson avgick, sa jag att nu kommer borgarna få en mandatperiod vid makten, sen är det tillbaka till femton år sossestyre. Sen kom Mona och hoppet tändes. Många med mig gjorde analysen att Mona inte var den ledare som Anna Lindh kunde blivit, och aldrig den som Margot Wallström blev i Bryssel. Hon var den tredje i den stjärnkonstellationen och tredjeval är sällan de bästa. Inte i elitserien för politiker.

Men SAAB-nedläggningen är inte som FRA-lagen något som blossar upp i media och sedan dör efter några månader. Den kommer påverka tiotusentalsliv och hela utbildningsnivån i ett redan sargat Västsverige drabbas. Färre söker till ingenjörer, färre vill utbilda sig inom industrin. Det handlar inte bara om de som förlorar jobbet och deras familjer, och underleverantörerna och deras familjer och serviceföretagen som jobbat med industrin eller dess underleverantörer och familjer. Det handlar också om att tre mandatperioder från nu så kommer vi ha en stor brist på ingenjörskunskap i landet. Och Volvo är snart också på fallrepet, en liten bricka i ett stort sammanhang. Måtte vi lyckas bra med att komma in i Kina.

Och det är här, i detta, i SAABs nedläggning som jag förutspår att Maria Wetterstrand (MP) kommer plocka högvis med poäng. Mona Sahlin och Lars Ohly kommer också försöka, men det kommer inte bli lika vasst, för Lars är ideolog och Mona är Mona. Maria är politiker. Sylvass och kanske Sveriges skickligaste. Maud har haft sin uppgång, nu kommer lika säkert hennes fall.

Kom ihåg var ni läste det först – Maud Olofsson avgår efter Centerpartiets usla valresultat 2010.