Det är det här jag pratar om när jag vill förändra hur vi ser på skolan… visserligen handlar det om USA och college, men ändå.

1-till-1 är konceptet ”en dator per elev” (och en dator per lärare också för den delen) i skolan. Det är ett hett debatterat ämne och i kommuner som Falkenberg är det verklighet. Målet är naturligtvis inte bara att ge elever vana att använda datorn (det får de ändå) utan att förbättra den pedagogiska verksamheten och skapa elever som är bättre förberedda för att gå ut i arbetslivet på olika sätt.

Nyligen ägde BETT-mässan rum. Det är världens största mässa för IT och lärande och den äger rum i London. Jag bad en elev från ett av Sveriges mest framåtblickande gymnasier, YBC i Nacka, skriva en rapport åt mig om vad som hände på BETT och vad som var hett där, eftersom jag inte hade möjlighet att åka. Den avslutades med lite personliga reflektioner och jag tänkte det var värt att besvara dem här, för frågan kanske berör fler.

”Varför tar det så (freakin’) lång tid att få [digitaliseringen] att hända?”

Det är två stora bromsar när det gäller utvecklingen som jag ser det. Ingen av dem har med pengar att göra. Pengarna och budget går att lösa, ibland med vinst till och med, har det visat sig. Men det är en generationsfråga. De politiker och tjänstemän som idag är i 45-65årsåldern och har budgetmakten och det övergripande strategiska ansvaret i skolan, har inte växt upp med datorn utan den har kommit ganska sent i deras liv som ett arbetsredskap. De har därmed liten eller ingen förståelse för hur man kan använda den i en pedagogisk kontext, utan ser den, som du skrev, som en skrivmaskin av avancerat mått. De har inte ”levt” med datorn i skolan och har därför ingen personlig relation till den på det sättet. Det gör att även om de inte är emot 1-till-1 eller digitaliseringen av skolan i övrigt, så är det en fråga som inte har en naturlig drivkraft hos dem (undantag finns naturligtvis).

Det hade i sig inte behövt vara ett problem om det funnits extremt många skolledare och lärare som efterfrågade detta, eller om det hade funnits opinion kring det. Men det gör det inte, och det är delvis lärarkårens eget fel. Man har länge velat, och jag vet inte vem som är boven i dramat här, försökt säga att ”skolan är annorlunda”, och ”skolan är en värld för sig själv”. Och det är den ju. På sätt och vis, men inte på alla sätt och vis. Det gör att skolan ibland behandlas i politiken som en ”black box”, som något man inte riktigt pratar om alltför mycket (utom förskolan som används som politiskt slagträ ganska friskt) utom under valår. Däremellan är det sällan braskande löpsedlar om skolan på Expressen och Aftonbladet.

Så generationsproblematiken hos förvaltningen och politikerna är ett problem. Det finns ingen naturlig drivkraft att jobba i den här riktningen. Man har inte en lika personlig relation som till förskoleverksamhet och äldreomsorg.

Det andra problemet är lärarens förändrade roll. För 20 år sedan skulle läraren ge dig så många bitar kunskap som möjligt på den korta tid han eller hon hade att undervisa dig. Samtidigt skulle läraren förklara hur du byggde pussel. Målet var för läraren att läsa mycket, studera mycket och hitta de bästa pusselbitarna och samtidigt själv utveckla kluriga metoder för att lära ut hur man lär pussel på ett bra sätt. Varje bit i pusslet var unik och värdefull, eftersom den var verifierad och kvalitetssäkrad av just din lärare. Faktakunskapen hade ett egenvärde. Fackligt så byggde man mycket av lärarens unika roll kring just detta ”master of knowledge”-koncept och än idag är det argumentationen kring behöriga och obehöriga lärare t.ex.

Men så ser det inte ut idag. Som en elev från YBC sa på Framtidens lärande ifjol, ”jag älskar min lärare, men ge mig Google och en kvart så finns det ingen faktakunskap jag inte kan ta reda på själv, det är inte därför jag behöver min lärare.”

Så sant så. Idag finns det miljontals pusselbitar och alla kan få tag i dem. En del hör inte ens till det pussel du försöker lägga, andra har falska motiv. Lärarens roll idag är inte längre att ge dig pusselbitar – ändå fortsätter många lärare göra just det, och hörs knappt genom mediabruset. Förvirrade elever som växt upp med en värld där pusselbitar finns överallt, blir förvirrade och irriterade över påprackandet av sånt de kan ta reda på själv. Läraren får en ny roll, en guide i pusseldjungeln, en ”master of learning” istället. Hur hittar man rätt pusselbitar? Hur använder man dem? Hur kan man sortera bland bra och dåliga?

Lärarens roll som kommunikatör och guide ökar. Lärarens roll som faktaförmedlare minskar. Metodik blir allt viktigare. Formen får ökad betydelse. Och det är en stor omställning. Inte undra på att många lärare tvekar inför digitaliseringen – de ser sig själva utspelade och förstår inte vilken roll de ska ha och varför eleverna prompt måste dyka i pusselpoolen när de kan få fem fina, färdigputsade bitar av läraren istället.

Svaret är att det är roligare att hitta dem själv.

Och därför går utvecklingen långsamt, precis som för ångfartygen när de kom, eller för bilen. Men den kommer oundvikligen och varje år så är det fler och fler lärare som förändrar sin lärstil och försöker bli bättre på att förstå elevens kunskapsvärld, och blir mästare på lärande istället för mästare på kunskap.

Är det någon som ens kommer ihåg Ipred, den svenska lagen som orsakade så mycket rabalder och indirekt bidrog till Piratpartiets framgångar i EU-valet? Det är knappt, va? För 8-9 månader sen visste vi allt om den, nu har Ipred drunknat i mediaflödet. Så ser världen ut i dagens moderna samhälle. Men idag blev vi påminda. Kampen går ju vidare.

Filmbolagen och deras inhyrda konsultbolag, Antipiratbyrån, som bedriver det man närmast kan jämföra med en amerikansk privatdetektivverksamhet, försöker få ett antal internetleverantörer att avslöja vem som driver vissa webbplatser med torrents. I det här fallet som jag pratar om är det Telia som är leverantör. I tingsrätten förlorade man och beordrades lämna ut namnuppgifter på den som stod bakom sajten www.swetorrents.com. Telia överklagade omgående till hovrätten och fick avvakta med att lämna ut namnet tills rättegången där är genomförd.

Så vad är det Telia tillför till rättegången den här gången? Jo, man har insett att även om Sverige inte infört EU:s nya datalagringsdirektiv (en lag som fattats i EU), så gäller den i alla fall. Sverige har fått kritik av EU för att man inte infört den här lagen i tid. I tid i det här fallet hade varit i maj 2007. Vi är lite sega ibland och har fått mycket kritik för detta.

Nu menar Telia, egentligen helt korrekt, att den lagen gäller ändå, fastän Sverige inte infört den. Den gäller nämligen i EU från 2007, och vi är ju som bekant med i EU. Datalagringsdirektivet, som annars mest är känt som en Ipred i EU-format, har dock viktiga tillägg som reglerar hur länge, och i vilka fall, uppgifter skall sparas.

Vi får vänta och se vad det blir av det här, men helt klart är att internetleverantörerna än så länge inte gett upp kampen. Och det är bra. Det är helt okej med mig att polisen har koll på läget. Men jag gillar inte när privatspanare har det.

Det verkar helt uppenbart att USA nu fått frispel. Nu har tullen fått rättigheter att utan brottsmisstanke, helt slumpmässigt, kopiera innehållet på hårddiskar, mp3-spelare och så vidare. Rätten innefattar också att man får sända informationen vidare till andra myndigheter. Det här låter ju allvarligt, säger vän av ordning. Och en pirat säger ”HU!”. Till och med en starkt värdekonservativ politiker som tycker att både Ipred och liknande direktiv är fantastiska tycker att det kanske vore lite trist om säg, svenska lagförslag eller hemlig militär information kunde bara kopieras och skickas runt.

Har man dessutom, som jag, läst statsvetenskap i USA, blir man än mörkräddare. I Europa finns en långt gången tradition av att separera den politiska sfären från det industriella komplexet, dvs storföretagetn. Politiken och näringslivet får gärna samverka, men är två skilda världar. Så är det inte alls i USA, där står landets egennytta i fokus för såväl militär som politiker och de stora företagen. Visst, det är inte som förr under kalla kriget, när ett av USAs största företag i teknikbranschen fick information av CIA om var de bäst kunde slå till för att köpa upp svaga konkurrenter och detta företag försåg CIA med information om kunder i utlandet som hade dålig informationssäkerhet. Men det finns ändå en tradition som heter ”Country First”, dvs om det gagnar landets ekonomi, gagnas också dess politik.

Nu tror jag inte det är Sverige som drabbas hårdast av detta, utan kanske snarare kinesiska affärsmän eller ryska, eller saudiska affärsmän. Det är en helt livsfarlig lag om någon nitisk tulltjänsteman skulle söka igenom bagaget för fel affärsmänniska. Nästa vecka rings några samtal och så försvinner några miljarder i investeringar bort från USA och in i något annat land.

Jag förstår att man är ivrig att söka efter terroristspår. Men allvarligt talat, nu är det någon på något departement som inte tänkt till riktigt.