Jag är idag i Sandviken på konferensen Offentliga rummet. Där ska det delas ut pris, och en plattform för förskolan som jag varit ansvarig för att konstruera, är en av fyra nominerade till det nationella priset Guldlänken, för Sveriges bästa offentliga e-tjänst. Jag är spänd och nyfiken och glad att bli nominerad, men räknar absolut inte med att vinna. Fleks är en satsning på it i förskolan – visste ni att hälften av alla Sveriges fyraåringar använder internet regelbundet?

Det är det här jag pratar om när jag vill förändra hur vi ser på skolan… visserligen handlar det om USA och college, men ändå.

1-till-1 är konceptet ”en dator per elev” (och en dator per lärare också för den delen) i skolan. Det är ett hett debatterat ämne och i kommuner som Falkenberg är det verklighet. Målet är naturligtvis inte bara att ge elever vana att använda datorn (det får de ändå) utan att förbättra den pedagogiska verksamheten och skapa elever som är bättre förberedda för att gå ut i arbetslivet på olika sätt.

Nyligen ägde BETT-mässan rum. Det är världens största mässa för IT och lärande och den äger rum i London. Jag bad en elev från ett av Sveriges mest framåtblickande gymnasier, YBC i Nacka, skriva en rapport åt mig om vad som hände på BETT och vad som var hett där, eftersom jag inte hade möjlighet att åka. Den avslutades med lite personliga reflektioner och jag tänkte det var värt att besvara dem här, för frågan kanske berör fler.

”Varför tar det så (freakin’) lång tid att få [digitaliseringen] att hända?”

Det är två stora bromsar när det gäller utvecklingen som jag ser det. Ingen av dem har med pengar att göra. Pengarna och budget går att lösa, ibland med vinst till och med, har det visat sig. Men det är en generationsfråga. De politiker och tjänstemän som idag är i 45-65årsåldern och har budgetmakten och det övergripande strategiska ansvaret i skolan, har inte växt upp med datorn utan den har kommit ganska sent i deras liv som ett arbetsredskap. De har därmed liten eller ingen förståelse för hur man kan använda den i en pedagogisk kontext, utan ser den, som du skrev, som en skrivmaskin av avancerat mått. De har inte ”levt” med datorn i skolan och har därför ingen personlig relation till den på det sättet. Det gör att även om de inte är emot 1-till-1 eller digitaliseringen av skolan i övrigt, så är det en fråga som inte har en naturlig drivkraft hos dem (undantag finns naturligtvis).

Det hade i sig inte behövt vara ett problem om det funnits extremt många skolledare och lärare som efterfrågade detta, eller om det hade funnits opinion kring det. Men det gör det inte, och det är delvis lärarkårens eget fel. Man har länge velat, och jag vet inte vem som är boven i dramat här, försökt säga att ”skolan är annorlunda”, och ”skolan är en värld för sig själv”. Och det är den ju. På sätt och vis, men inte på alla sätt och vis. Det gör att skolan ibland behandlas i politiken som en ”black box”, som något man inte riktigt pratar om alltför mycket (utom förskolan som används som politiskt slagträ ganska friskt) utom under valår. Däremellan är det sällan braskande löpsedlar om skolan på Expressen och Aftonbladet.

Så generationsproblematiken hos förvaltningen och politikerna är ett problem. Det finns ingen naturlig drivkraft att jobba i den här riktningen. Man har inte en lika personlig relation som till förskoleverksamhet och äldreomsorg.

Det andra problemet är lärarens förändrade roll. För 20 år sedan skulle läraren ge dig så många bitar kunskap som möjligt på den korta tid han eller hon hade att undervisa dig. Samtidigt skulle läraren förklara hur du byggde pussel. Målet var för läraren att läsa mycket, studera mycket och hitta de bästa pusselbitarna och samtidigt själv utveckla kluriga metoder för att lära ut hur man lär pussel på ett bra sätt. Varje bit i pusslet var unik och värdefull, eftersom den var verifierad och kvalitetssäkrad av just din lärare. Faktakunskapen hade ett egenvärde. Fackligt så byggde man mycket av lärarens unika roll kring just detta ”master of knowledge”-koncept och än idag är det argumentationen kring behöriga och obehöriga lärare t.ex.

Men så ser det inte ut idag. Som en elev från YBC sa på Framtidens lärande ifjol, ”jag älskar min lärare, men ge mig Google och en kvart så finns det ingen faktakunskap jag inte kan ta reda på själv, det är inte därför jag behöver min lärare.”

Så sant så. Idag finns det miljontals pusselbitar och alla kan få tag i dem. En del hör inte ens till det pussel du försöker lägga, andra har falska motiv. Lärarens roll idag är inte längre att ge dig pusselbitar – ändå fortsätter många lärare göra just det, och hörs knappt genom mediabruset. Förvirrade elever som växt upp med en värld där pusselbitar finns överallt, blir förvirrade och irriterade över påprackandet av sånt de kan ta reda på själv. Läraren får en ny roll, en guide i pusseldjungeln, en ”master of learning” istället. Hur hittar man rätt pusselbitar? Hur använder man dem? Hur kan man sortera bland bra och dåliga?

Lärarens roll som kommunikatör och guide ökar. Lärarens roll som faktaförmedlare minskar. Metodik blir allt viktigare. Formen får ökad betydelse. Och det är en stor omställning. Inte undra på att många lärare tvekar inför digitaliseringen – de ser sig själva utspelade och förstår inte vilken roll de ska ha och varför eleverna prompt måste dyka i pusselpoolen när de kan få fem fina, färdigputsade bitar av läraren istället.

Svaret är att det är roligare att hitta dem själv.

Och därför går utvecklingen långsamt, precis som för ångfartygen när de kom, eller för bilen. Men den kommer oundvikligen och varje år så är det fler och fler lärare som förändrar sin lärstil och försöker bli bättre på att förstå elevens kunskapsvärld, och blir mästare på lärande istället för mästare på kunskap.

Det är märkligt hur effektivt som läkare det är med byråkrati och politik. När vi införde en karensdag blev folk antingen inte sjuka alls, eller så var de borta flera dagar. När Alliansen tog makten i förra valet och genomförde ett antal reformer riktade mot att fler skulle arbeta och ersättningarna för att vara sjuk fick en annan ribba, så blev folk också friskare. Det är ett hälsosammare Sverige idag.

Kritikerna menar att man tvingar ut alla dessa hjälplösa sjuklingar i arbete istället. Nu tror jag inte att det är sant. Faktiskt. Det finns absolut fall som blivit fel, säkert ett par tusen fall. Men hela den ”jag-är-hjälplös”-mentalitet som Reinfeldt så idogt strider emot och kan bli riktigt irriterad över ibland i intervjuer, upprör även mig. Jag tror att bidragsberoende passiviserar. På samma sätt som ett dåligt system för hantering av invandring gör att invandringsprocessen inte blir bra och inte skapar integration, tror jag att ett dåligt system för hantering av den som blir arbetslös gör att processen blir usel.

Lösningen kan inte vara att alla är sjuka. Jag har själv varit sjukskriven både för utmattningsdepression och för fysisk skada. I båda fallen kunde jag valt att vara sjuk längre med läkarens påbud. I fallet med min bilolycka så var det inte ens så att läkaren rekommenderade mig att gå tillbaka, det var jag som drev på. Jag kunde varit sjukskriven ett år till, kanske 1,5, utan problem. Och kanske det var oklokt, men jag kommer alltid att minnas enhetschefen på AUC i Malmö Centrum, dit de kommer som är utanför arbetsförmedlingen för de inte kan få hjälp där, som står ”längre från arbetsmarknaden”. De svagaste av arbetsstyrkan.

Sex månader har man på sig, menar man där, innan passivisering inträder. Det är händelsevis samma tid som man räknar på att man kan vänta som invandrare på att få besked innan passivisering uppstår.

Sex månader. Sen måste en person antingen få börja om på en ny myndighet för att få hoppet tillbaka, eller så måste något ytterst radikalt hända för att personen ska ut i arbetslivet. Det måste finnas kraftiga incitament.

Denna passiviseringssjuka är skapad av staten, och är förmodligen en av de mest förödande sjukdomarna för Sverige. Och jag anser att det är politiken på 90-talet och början av 2000-talet som står som ansvarig.

Jag läste idag i SvD, som en liten notis till den här artikeln, att vi idag har 400.000 personer i Sverige som har förtidspension. Gud vet att det behövs som medel, min kära mor har själv förtidspensioneras. Men 400.000? Halva Skåne är förtidspensionärer och jobbar inte idag, inte imorgon och aldrig mer. Det är personer som fått beskedet: ”Du kan inte. Det är synd om dig.” Och det är långtifrån bara personer i mogen ålder. För de under 30 heter det ”sjukersättning”, men är precis samma sak. Det finns 27.000 sådana. Det är lika många som alla som bor i Bjuvs och Åstorps kommuner, där jag och Hannah kommer från ursprungligen.

Personer under 30. 27.000 personer som någon sagt ”du kan aldrig mer förtjäna ditt levebröd, du är hopplös.” Snacka om att sänka någon. Fattar inte den som designade det systemet att det enda du skapar är folk som inte orkar, inte kan och till slut tror på att de är värdelösa och sjuka och blir så övertygade att det blir sant. En självuppfyllande profetia.

För det är ju det som är det hemska med passiviseringssjukan. Ett tag vill man försöka, vill komma tillbaka. Så länge man är akut skadad eller sjuk så kan man inte jobba. Men sen då? Är det inte statens jobb att se till att du kan komma tillbaka till arbetslivet? Återigen är det inte de sjukas fel, precis som det inte är invandrarnas fel att systemet är uselt. Det är politikernas ansvar, eller snarare brist därpå, som är problemet.

Därför röstar jag på Alliansen, för att man modigt vågar ta tag i de problemen. Och försöker hitta lösningar. Alla är inte perfekta och det finns en rad myndigheter därute som inte klarar av att sköta konsekvenserna av riktig politik. Riktig politik är politik som försöker göra människors liv bättre, som försöker förändra vårt samhälle så att det som helhet blir bättre, effektivare och mer konkurrenskraftigt i en globaliserad värld.

Till skillnad från politik som bara är ideologisk och siktar mot nästa val. Riktiga politiker vågar ta tuffa beslut. Maud fick skit för att hon gick med på att acceptera kärnkraften. Det kallar jag realpolitik. Vi behöver den – just nu. Precis som vi hoppas att när vi inte längre behöver den, så avskaffas den. Notera dock att Borg inte fått skit för sin finanspolitik. Alla tycker han är duktig. För att han är det. Den första finansministern på år och dag som faktiskt kan ekonomi mer än han kan politik.

Björklund försöker också sig på realpolitik, och som tjänsteman i hans sektor kan jag inte uttala mig för min organisation, utan bara högst personligt. Jag tror han försöker skapa realpolitik som gör skolan bättre, men jag tror han slår lite åt fel håll och med för gamla verktyg som inte passar in i dagens skola.

Men för att återkomma till kärnan. 400.000 personer som aldrig mer ska jobba. Det är nästan 9% av den totala arbetskraften. En av tio är så svårt sjuka att de aldrig nånsin mer kan återkomma i ett jobb. Ytterligare lika många är arbetslösa så hela fredag förmiddag jobbar jag för de som är arbetslösa. Ytterligare 250.000 över 18 har socialbidrag. Det är otroligt synd att så många behöver så mycket hjälp.

Varför är det så fult att jobba? Borde jag skämmas som har ett jobb? Och var jag dum i huvudet som tackade nej till ytterligare 18 månaders sjukskrivning med full lön?

I dagens Aftonbladet skriver en av landets många konsulter inom skolvärlden om vad som är problemet med skolan. I det här fallet handlar det om Per Binbach som skrivit boken ”Om skolans psykosociala skolmiljö”. Och hans artikel handlar om att skolan inte behöver mer individualisering, inte behöver förstatligas, inte behöver mer fördjupning, ämnesstudier, teman eller projekt. Man behöver skapa lugn och ro i skolan. Och rektorn måste ta lärarna på allvar.

Jag tycker inte att Per har fel, men jag tycker han skjuter för grovt. Det är så enkelt och jag ser det i jobbet varje dag. Skolledare som förväntar sig mer av sina lärare och lärare som förväntar sig mer av sina skolledare. Det är egentligen bara på skolor där de två yrkeskategorierna samverkar till fullo som det fungerar såsom Skolverket kanske tänkt från början.

Jag håller inte med om att projekt och annat står i motsats till lugn och ro i skolan. Och man får inte lugn och ro genom att sätta  hårt mot hårt. Vi har inte en japansk eller tysk skolkultur i Sverige. Vad är det då som är problemet med att det inte är lugn och ro i skolan? Hannah bekräftar min bild. På högstadiet är det mer regel än undantag med mobiler, ingen har böckerna med sig till lektionssalen, det skriks och det gormas och den egentliga lektionstiden är på sin höjd 25 minuter. I små, 25-minutersblock ska alltså elever ta till sig allt de behöver för att fungera i samhället.

Jag tror inte att det går att backa tiden till ett femtiotal med Caligula-lärare, eller att bara låta eleverna göra allt vad de vill. Men lugn och ro i skolan handlar om ledarskapet i klassrummet. Om läraren som en ledargestalt. Och då är vi framme vid kärnan. Lärarutbildningen idag är på 4,5-5,5 år för gymnasielärare. Av den tiden är 1,5 år pedagogik, och i princip ägnas ingen tid alls åt ledarskapsträning. UGL, situationsanpassat ledarskap, gruppdynamik, gruppsykologi, konflikthantering.

Per Birham säger att om det inte är lugn och ro i klassrummet kan det inte bli någon inlärning. Och då kanske ledarskap skulle ha större plats på agendan än själva ämneskunskapen. Ska man sticka ut hakan kanske det hade räckt med tre terminer av varje ämne, oavsett ämne, och så fyra terminer pedagogik och ledarskapsträning. För att inte tala om de områden i Sverige där skolorna får ta emot stora grupper av flyktingar som har varit mycket kort tid i Sverige, ibland med svåra minnen från krig, svält eller förföljelse.

Det spelar ingen roll vilken rektor du har, i klassrummet är läraren ledaren för eleverna. Och då måste våra framtida lärare förberedas på rätt sätt. Björklund, börja med att renovera lärarutbildningens innehåll och modernisera den.

Ibland säger folk att det är för att jag är ensambarn som jag gillar bekräftelse. Kanske. Jag vet att jag inte är ensam. Att många av oss blir glada, upprymda, nästan lite lyckliga, när någon säger: ”ÅH, så bra!” eller ”Vad du är duktig på det här!”. Jag tror inte att jag är unik på något sätt. För vi är sådana. Jag har ju tidigare i livet fått förmånen att jobba mycket mer personlig utveckling i en säljande organisation. Där handlar allt om bekräftelse. Om att sätta upp mål och nå dem.

Jag tror att vi hade mått bättre om vi fick med bekräftelse på våra jobb. Jag är lyckligt lottad, för på min arbetsplats är vi noga med att berätta för varandra när vi gör bra saker. Men det är alltför sällsynt. Handen på hjärtat, när ringde din chef senast upp dig för att tacka för att du är en så värdefull medarbetare? När sa en kollega senast till dig att de är väldigt glada att ha dig där, för att du förgyller deras tillvaro? Inte?

Det är tyvärr alltför sällsynt i skolan också. I projektet kring entreprenöriellt lärande som jag driver just nu på jobbet, är det en av stötepunkterna. Att trygga självförtroende, att bygga självkänsla och att ge positiv bekräftelse. Elever behöver höra inte bara om de fått 70 eller 82 rätt på provet, inte bara att de är sena och att de ska sluta med saker, utan även få höra att de är bra. Att de är duktiga på det de gör och att deras talanger är unika. Att deras drömmar är värdefulla, och att de absolut inte ska sluta följa dem.

Ja, den har redan börjat. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, en paraplyorganisation för just dessa, har gått ut med att man vill ha 40-timmars arbetsvecka för alla lärare. Idag har en del lärare detta (det vi kallar normal arbetstid), medan andra har 45-timmarsvecka, där 35 timmar är förlagd och planerad av arbetsgivaren ihop med den anställde, och där 10 timmar är så kallad ”förtroendetid”, som läraren själv använder för att prata med elever, planera lektioner etc, och som inte får sättas ihop med en särskild tid.

Det här är en het potatis. En del lärare tycker det är kanonbra med 40-timmarsvecka och en del älskar sin 35+10-timmarsvecka, eftersom den dels ger lite frihet, men också gör att dessa lärare har långa sommarlov. De extra fem timmarna i veckan är det som utgör grunden till den extra långa semestern som lärare har. Man jobbar helt enkelt över 5 timmar varje vecka för att få vara extra ledig.

Båda lärarförbunden är starkt kritiska till SKL:s förslag och kommer nog inte ge med sig på den punkten. Det ironiska i sammanhanget är att man menar att det kommer ”öka arbetstiden”. Det var här jag började fnissa. För rektorernas argument är ju att de där sista 10 ”osynliga” timmarna inte kan schemaläggas. Och inte heller kontrolleras. En lärare KAN lägga både tio timmar och mer på förberedelser. Men det kan ju också tänkas att en lärare jobbar 35 timmar i veckan och inte riktigt gör alla de där tio utan kanske två eller tre. Och ändå är ledig på sommaren.

Det ironiska blir ju när fackförbunden själva går ut och bekräftar detta genom att säga att ”40-timmarsveckan gör att lärarna får mer arbetstid”. Förstår de inte att vad de säger är att 35+10 timmar är mindre än 40 timmar?

Jag förstår båda sidor i det här dilemmat. Jag är själv en person som gillar att ha friheten att planera min tid, men jag har svårt att tro att många andra yrken skulle kunna säga till sin chef – ”öh, du, planera bara in 30 timmar för mig, jag kör de sista tio på egen hand. Fast du, du får inte lov att fråga mig vad jag gör med de timmarna eller försöka påverka dem.” Förtroendetiden är i det närmaste en helig ko.

Och det kan jag tycka är synd, alldeles oavsett vad man anser om 35+10 eller 40-timmarsvecka. Att man inte kan följa upp och kvalitetssäkra även förtroendetiden. Utan att schemalägga den eller detaljstyra den. Det vore nåt det.

Nu har ännu en expert gett sig ut i våtmarkerna, ledarsidan på SvD, som skriver en lång artikel om hur svenska skolan tappat mark, baserat på en rapport från Skolverket. SvD skriver om problemen med att lärarna fått för lite kunskap om hur de nya läroplanerna skulle börja fungera i praktiken (RÄTT), om att man inte håller med Skolverket om att friskolereformen skulle skapat segregation mellan duktiga och mindre duktiga elever – eller snarare, man håller inte med om att det är ett problem, och så skriver man att individualiseringen av lärandet är ett problem.

SvD skriver:

Visst finns sambandet mellan kateder undervisningens marginalisering, det ökade ansvaret på den enskilde eleven och minskad förståelse. Den som inte kommer från ett hem med studievana blir utelämnad åt wikipedia-undervisningen.

Men det är inte det som Skolverket skrev. I rapportens sammanfattning står såhär:

Under 1990-talet infördes nya läroplaner och kursplaner utan direkta anvisningar om innehåll och metoder i undervisningen. Tanken var att lärarna skulle få mer utrymme att forma undervisningen efter elevernas olika förutsättningar och behov. Men resultatet har snarast blivit ökad individualisering i form av mer arbete på egen hand och mindre lärarledd undervisning i helklass. Individualisering i den bemärkelsen påverkar elevernas resultat negativt och gör också att stödet hemifrån blivit allt viktigare.

Om vi avkodar det. Skolverket skrev: ”Individualisering som inte stöttas av en kompetent lärare som formar utbildningen efter elevens behov påverkar elevens resultat negativt.” SvD säger: ”Om man inte har katederundervisning måste ungdomarna skaffa sig kunskap via Wikipedia och då får de sämre resultat.”

Svenska Dagbladet – var kom katederundervisningen in i det här? När blev ni experter på lärande? Det är inte bara en farlig väg ni slår er in på, den är rentav skadlig. Problemet är inte den minskade katederundervisningen, inte heller att elever kan skaffa fakta från Wikipedia (kalla det inte kunskap bara!). VAR man får tag i pusselbitarna från lärandet har förändrats och det blir inte mer sant att Paris är Frankrikes huvudstad oavsett om det kommer från läraren eller Wikipedia.

Problemet, som Skolverket mycket riktigt skriver, är när läraren som ska ansvara för att eleven i sin individualiserade utveckling växer och blir kunskapsstark, inte har rätt verktyg, inte har rätt resurser och inte har rätt kompetens för den förändrade lärarrollens nya utmaningar. Det är det som alla skolor brottas med. En del vill ”gå tillbaka” till det gamla. Det kan vi glömma. Vi kan inte ha katederundervisning som vi hade förr. Varför? För det har de i Kina. Och de är många, många fler. Vill vi att våra ungdomar ska vara konkurrenskraftiga i framtidens arbetsliv, så måste vi acceptera att vi spelar i den stora ligan nu, och måste ständigt utveckla vårt kunskapslag för att ha en chans i VM.

Den individualiserade elevens utveckling (där vissa ska ha katederundervisning, andra lite mindre av den varan) är RÄTT väg att gå, det är vår enda väg att gå. Men det måste ske i samklang med ett stort, tydligt helhetsgrepp på den svenska skolan och möjlighet för lärare att kompetensutveckla sig inom ramen för den verksamheten.

Idag och halva dagen imorgon ska jag befinna mig på det ”informella ministermötet” i Göteborg, där alla EU:s utbildningsministrar kommer medverka. Det är ju en fantastisk möjlighet att få träffa de som bestämmer kring dessa frågor i hela Europa. Men det lustiga är att ingen skriver om det. Ingenting i GP, ingenting när man googlar (förutom Nej till EU, hallå killar och tjejer – vi röstade för rätt länge sen att vi skulle vara med i klubben?).

Vi ÄR med i EU. Det är vår fjärde beslutsnivå och det är bara att komma in i föreningen och försöka få föreningen att bli som vi vill att den ska bli. Och inom utbildningsområdet kanske jag får en mikroskopisk chans att väcka lite tankar idag. Vi är en av bara sju utställare som kommer till utställningen och vi ska få visa upp vad vi gör när det gäller GRowth-projektet. Jag tycker det ska bli en spännande möjlighet och hoppas kunna fotografera lite också när jag är där, om jag får ha kameran med in för SÄPO.

Jag har lite för lite bilder i den här bloggen, men nu har jag letat upp kamerasladden så att jag kan föra över bilderna även till mac:en som jag oftast jobbar med.

I min förra post  skrev jag om hur urbota dumt det är med lärare som får betyg efter hur bra elever gör ifrån sig på proven. Det var inte riktigt så illa som jag först befarade. Det är nämligen de nationella proven som ska räknas, dvs de prov som är desamma överallt i landet.

Det har bara varit fokus på hur eleverna har trivts men inte hur lärarnas pedagogiska förmåga kunnat påverka kunskapsnivån. Det finns inte någon annan verksamhet där lönen utvärderas utifrån mysfaktor.

Citatet är hämtat från Lars Hemzelius (FP), ordförande i gymnasie- och vuxenutbildningen. Men som många påpekat – hur ska en lärare göra som hamnat i en klass med extremt studiesvaga elever? Ska du mäta efter vilka som har fått de mest studiestarka eleverna?

Och återigen – ska vi verkligen basera all bedömning utifrån traditionella prov, när vi redan idag vet att en del människor lär sig inte bäst genom att läsa texter och rapa svar? Att personer som är språksvaga eller har inlärningsproblem kanske bör göra praktiska redovisningar? Ska lärare i särskolan automatiskt ha hälften av lönen jämfört med lärare i den vanliga gymnasieskolan?

Nej du Hemzelius. Gör om, gör rätt. Ring min chef på jobbet, Karl heter han, så kan vi nog prata lite med våra nätverk och titta på ett förslag som du slipper löpa gatlopp för i pressen, om du nu vill sätta lön efter prestation.

~*~

Sedan fick jag en spännande kommentar av Joakim som är värd att lyfta fram och besvara såhär mer propert.

Är det inte samhället som egentligen är den största kunden för skolan produktion? Och ska lärare bedömas över hur bra kvalitet som de levererar måste väl samhället också vara med och få säga sitt? Om det bara är eleven som ska bedöma kvaliteten blir värderingen väldigt snedvriden kan jag tycka.

Jo, man kan se förhållandet kund-leverantör-beställare på många sätt. Det Joakim beskriver är nog ett av de klassiska. Och det lever ännu. Det finns en anledning att naturvetenskap och teknik och matte står väldigt mycket i fokus när man pratar satsningar – det är vad de stora teknikföretagen har eftersträvat. När jag och Joakim gick i skolan fanns en egen tekniklinje som idag inte lever längre. Den skulle producera framtida ingenjörer till Volvo, SKF, Ericsson och så vidare.

Att det finns en relation mellan samhället och skolan är utom allt tvivel när det gäller behov och leverans. Men jag värjer mig lite mot liknelsen av samhället som beställare och elever som en produkt. Just för att de då blir produkter, som någon annan format. Det ligger lite för nära ett renodlat socialistiskt tänkande, att det är samhället som ska bestämma vad du ska bli som elev. Jag vill ju tvärtom, att vårt samhälle ska formas utifrån vad folk vill och drömmer om.

Då får man naturligtvis också se till från samhällets sida att göra det roligt och spännande med de yrken som det är brist på. Sen kommer arbetsmarknaden och allmäna konjunktursvängningar, teknikutveckling och en rad andra faktorer se till att variationen fortfarande finns kvar.

Men ja, risken med mitt synsätt är att det kanske kommer finnas bristyrken ett tag. Det brukar dock marknaden lösa genom att lönerna går upp och så blir yrkena mer intressanta ändå.

Ja, jag kan prata länge om detta men känner att inlägget svämmar över och återkommer därför hellre i ärendet när vi har nya, spännande ingångar.