1-till-1 är konceptet ”en dator per elev” (och en dator per lärare också för den delen) i skolan. Det är ett hett debatterat ämne och i kommuner som Falkenberg är det verklighet. Målet är naturligtvis inte bara att ge elever vana att använda datorn (det får de ändå) utan att förbättra den pedagogiska verksamheten och skapa elever som är bättre förberedda för att gå ut i arbetslivet på olika sätt.

Nyligen ägde BETT-mässan rum. Det är världens största mässa för IT och lärande och den äger rum i London. Jag bad en elev från ett av Sveriges mest framåtblickande gymnasier, YBC i Nacka, skriva en rapport åt mig om vad som hände på BETT och vad som var hett där, eftersom jag inte hade möjlighet att åka. Den avslutades med lite personliga reflektioner och jag tänkte det var värt att besvara dem här, för frågan kanske berör fler.

”Varför tar det så (freakin’) lång tid att få [digitaliseringen] att hända?”

Det är två stora bromsar när det gäller utvecklingen som jag ser det. Ingen av dem har med pengar att göra. Pengarna och budget går att lösa, ibland med vinst till och med, har det visat sig. Men det är en generationsfråga. De politiker och tjänstemän som idag är i 45-65årsåldern och har budgetmakten och det övergripande strategiska ansvaret i skolan, har inte växt upp med datorn utan den har kommit ganska sent i deras liv som ett arbetsredskap. De har därmed liten eller ingen förståelse för hur man kan använda den i en pedagogisk kontext, utan ser den, som du skrev, som en skrivmaskin av avancerat mått. De har inte ”levt” med datorn i skolan och har därför ingen personlig relation till den på det sättet. Det gör att även om de inte är emot 1-till-1 eller digitaliseringen av skolan i övrigt, så är det en fråga som inte har en naturlig drivkraft hos dem (undantag finns naturligtvis).

Det hade i sig inte behövt vara ett problem om det funnits extremt många skolledare och lärare som efterfrågade detta, eller om det hade funnits opinion kring det. Men det gör det inte, och det är delvis lärarkårens eget fel. Man har länge velat, och jag vet inte vem som är boven i dramat här, försökt säga att ”skolan är annorlunda”, och ”skolan är en värld för sig själv”. Och det är den ju. På sätt och vis, men inte på alla sätt och vis. Det gör att skolan ibland behandlas i politiken som en ”black box”, som något man inte riktigt pratar om alltför mycket (utom förskolan som används som politiskt slagträ ganska friskt) utom under valår. Däremellan är det sällan braskande löpsedlar om skolan på Expressen och Aftonbladet.

Så generationsproblematiken hos förvaltningen och politikerna är ett problem. Det finns ingen naturlig drivkraft att jobba i den här riktningen. Man har inte en lika personlig relation som till förskoleverksamhet och äldreomsorg.

Det andra problemet är lärarens förändrade roll. För 20 år sedan skulle läraren ge dig så många bitar kunskap som möjligt på den korta tid han eller hon hade att undervisa dig. Samtidigt skulle läraren förklara hur du byggde pussel. Målet var för läraren att läsa mycket, studera mycket och hitta de bästa pusselbitarna och samtidigt själv utveckla kluriga metoder för att lära ut hur man lär pussel på ett bra sätt. Varje bit i pusslet var unik och värdefull, eftersom den var verifierad och kvalitetssäkrad av just din lärare. Faktakunskapen hade ett egenvärde. Fackligt så byggde man mycket av lärarens unika roll kring just detta ”master of knowledge”-koncept och än idag är det argumentationen kring behöriga och obehöriga lärare t.ex.

Men så ser det inte ut idag. Som en elev från YBC sa på Framtidens lärande ifjol, ”jag älskar min lärare, men ge mig Google och en kvart så finns det ingen faktakunskap jag inte kan ta reda på själv, det är inte därför jag behöver min lärare.”

Så sant så. Idag finns det miljontals pusselbitar och alla kan få tag i dem. En del hör inte ens till det pussel du försöker lägga, andra har falska motiv. Lärarens roll idag är inte längre att ge dig pusselbitar – ändå fortsätter många lärare göra just det, och hörs knappt genom mediabruset. Förvirrade elever som växt upp med en värld där pusselbitar finns överallt, blir förvirrade och irriterade över påprackandet av sånt de kan ta reda på själv. Läraren får en ny roll, en guide i pusseldjungeln, en ”master of learning” istället. Hur hittar man rätt pusselbitar? Hur använder man dem? Hur kan man sortera bland bra och dåliga?

Lärarens roll som kommunikatör och guide ökar. Lärarens roll som faktaförmedlare minskar. Metodik blir allt viktigare. Formen får ökad betydelse. Och det är en stor omställning. Inte undra på att många lärare tvekar inför digitaliseringen – de ser sig själva utspelade och förstår inte vilken roll de ska ha och varför eleverna prompt måste dyka i pusselpoolen när de kan få fem fina, färdigputsade bitar av läraren istället.

Svaret är att det är roligare att hitta dem själv.

Och därför går utvecklingen långsamt, precis som för ångfartygen när de kom, eller för bilen. Men den kommer oundvikligen och varje år så är det fler och fler lärare som förändrar sin lärstil och försöker bli bättre på att förstå elevens kunskapsvärld, och blir mästare på lärande istället för mästare på kunskap.

Så skrivs det på nytt om nya bubblor på marknaden.Räntan kommer gå upp nästa år, det är helt säkert det, men hur mycket? Jag vet inte säkert, men eftersom jag är i köpartagen så måste jag ändå räkna med en del. Banken räknar gärna på 7%, det känns helt horribelt. Där kommer vi inte vara än på ett tag. Jag tror vi kommer få se en starkare uppgång än väntat och därefter en snabb inbromsning. Antingen kommer riksbanken vara mycket försiktiga med räntan eller så kommer man gå upp mycket och sedan gå ner mycket igen. Det har de prövat förr och fått kritik för.

Så min gissning är att räntan kommer gå upp 0,25% innan valet, och 0,5% till efter valet, så att reporäntan är på 1%. Därefter 0,5% till i början på 2011, så att vi om ett år har en reporänta på 1,5% och därmed har rörliga bolåneräntor på runt 3-3,5% (eftersom bankerna numera utökat sina marginaler rätt så rejält). Under 2011 tror jag räntan fortsätter upp 1-2% till. Alltså tror jag att rörliga bolåneräntan ser ut såhär under respektive kvartal:

2010: 1,5%-1,5%-1,75%-2,25%
2011: 2,5%-2,5%-2,75%-3%
2012:3,25%-3,5%-3,75%-4%

Min rekommendation till folk som ska ta lån är alltså att ta rörliga lån och betala på dem som om den rörliga räntan var 3-3,5%. Då bygger ni upp en buffert ända fram tills räntan är just detta, och när den stiger ytterligare så har ni lite att ta av och det behöver inte bli så kännbart första året som räntan ligger på 4-5%.

Alternativet är att ni ger banken ett tvåårigt lån och på Swedbank tar de då 2,45% från dag 1. Det innebär att ni i slutet av år 2 har betalat räntor på 49.000 på varje miljon ni lånar. Om man betalar in som om räntan vore 3% har ni en buffert på 60.000 som ni sparat själva och av den har faktiska räntor gått åt till 44.075 kronor, en besparing på nästan 5.000 kronor på två år. Dessutom har ni drygt 15.000 över i bufferten att kunna fortsätta betala med. När räntan (enligt min gissning) stiger så att ni måste betala ca 36.250 under 2012, kan ni fortsätta betala som om ni hade 3% ränta om pengarna kniper. Ja, till och med om räntan ligger kvar på 4% under hela 2013 kan ni betala som om ni hade 3% ränta nästan hela året.

Enda kruxet med denna egendesignade plan är att om räntan sticker upp till 8-9% rakt av så spricker det. Alternativet är att binda, men då får du betala banken för din gissning kring hur räntorna försvinner. Och då skulle jag rekommendera ett långt lån på 5 år eller mer, eftersom jag tror att dessa hysteriska lånenivåer inte kommer vara för evigt.

Med andra ord – om ni nyligen köpt hus eller ska köpa hus, bind en hel del av räntorna på lång sikt om ekonomin klarar av det. Bankerna kommer inte våga sig på att ha sån räntefest som det varit nu de närmsta 20-25 åren med tanke på vilken smäll det blev i finansvärlden. Om ni ska bo på kort tid, kör rörligt. Men det är mina personliga tankar. Agera efter ert eget huvud och ansvar.

Nu gick han ändå ett steg längre. Obama, nyligen mottagare av Nobels fredspris, som jag tycker han fick något för tidigt. Jag älskar mannen, det är USAs bästa president sedan Roosevelt, men han har inte hunnit göra mycket. Man har resonerat lite som man gör inom Bujinkan Taijutsu (mer känd som ninjutsu) – ibland kan man ge någon en grad för att ge dem ett mål. Okej, gott så. Han kommer nog göra sig förtjänt av det. Och det kommer påverka honom. Men jag undrar om det stärker aktierna för den norska Nobelkommittén.

Det var dock inte fredspriset det här skulle handla om. Obama är nu ett steg närmre att få igenom sin hälsoreform. Samma reform som Hillary och Bill Clinton misslyckades med (nåja, inte samma, men samma grundidé). Utanför Vita Huset demonstrerar tusentals som känner sig hotade av att man nu ska ta bort alla rättigheter från människor och tvinga in dem i ett kommunistiskt europeiskt system. Det system som vi kallar tillgång till sjukvård för alla. Ni vet, det där vi tar för givet, att man kan gå till en vårdcentral. Det kan man inte i USA. Om man inte har en försäkring för sjukvård eller rejält med cash. Nån får betala, fullt marknadspris. Tänk dig att du börjar få influensa. Du går till vårdcentralen och någon har räknat ut att det här kostar en kvart sjuksköterska och en kvart läkare, samt en kvart labbtekniker och så kostar testerna. Multiplicera med konsulttimpriset på respektive yrke och vips kostar ditt besök kanske 3000 kronor. Och så är din son sjuk, och din gamle far. Ingen av dem döende, men ändå. Då är det 9000. Bara att hosta upp.

Det vill Obama ändra på. Så att vi får det som i ”kommunist-Europa”, där alla, oavsett försäkring, garanteras sjukvård. Och han har kämpat i motvind för att få med alla på båten, att nå nån slags samförstånd. Icke så. Men nu har han tagit sig igenom ett viktigt hinder, senastens finansutskott. Nu ska det igenom ett par utskott till och sen röstas om i två kamrar av kongressen.

Läs mer i Aftonbladet. Och läs mer i New York Times om den modiga senatorn Olympia Snowe från Maine, som är republikan men röstar mot sitt eget parti och stöttar Obama i hälsoreformen (New England går ofta i bräschen, Vermont var tidigt ute i att tillåta homosexuella äktenskap). Go Obama!

Nu har ännu en expert gett sig ut i våtmarkerna, ledarsidan på SvD, som skriver en lång artikel om hur svenska skolan tappat mark, baserat på en rapport från Skolverket. SvD skriver om problemen med att lärarna fått för lite kunskap om hur de nya läroplanerna skulle börja fungera i praktiken (RÄTT), om att man inte håller med Skolverket om att friskolereformen skulle skapat segregation mellan duktiga och mindre duktiga elever – eller snarare, man håller inte med om att det är ett problem, och så skriver man att individualiseringen av lärandet är ett problem.

SvD skriver:

Visst finns sambandet mellan kateder undervisningens marginalisering, det ökade ansvaret på den enskilde eleven och minskad förståelse. Den som inte kommer från ett hem med studievana blir utelämnad åt wikipedia-undervisningen.

Men det är inte det som Skolverket skrev. I rapportens sammanfattning står såhär:

Under 1990-talet infördes nya läroplaner och kursplaner utan direkta anvisningar om innehåll och metoder i undervisningen. Tanken var att lärarna skulle få mer utrymme att forma undervisningen efter elevernas olika förutsättningar och behov. Men resultatet har snarast blivit ökad individualisering i form av mer arbete på egen hand och mindre lärarledd undervisning i helklass. Individualisering i den bemärkelsen påverkar elevernas resultat negativt och gör också att stödet hemifrån blivit allt viktigare.

Om vi avkodar det. Skolverket skrev: ”Individualisering som inte stöttas av en kompetent lärare som formar utbildningen efter elevens behov påverkar elevens resultat negativt.” SvD säger: ”Om man inte har katederundervisning måste ungdomarna skaffa sig kunskap via Wikipedia och då får de sämre resultat.”

Svenska Dagbladet – var kom katederundervisningen in i det här? När blev ni experter på lärande? Det är inte bara en farlig väg ni slår er in på, den är rentav skadlig. Problemet är inte den minskade katederundervisningen, inte heller att elever kan skaffa fakta från Wikipedia (kalla det inte kunskap bara!). VAR man får tag i pusselbitarna från lärandet har förändrats och det blir inte mer sant att Paris är Frankrikes huvudstad oavsett om det kommer från läraren eller Wikipedia.

Problemet, som Skolverket mycket riktigt skriver, är när läraren som ska ansvara för att eleven i sin individualiserade utveckling växer och blir kunskapsstark, inte har rätt verktyg, inte har rätt resurser och inte har rätt kompetens för den förändrade lärarrollens nya utmaningar. Det är det som alla skolor brottas med. En del vill ”gå tillbaka” till det gamla. Det kan vi glömma. Vi kan inte ha katederundervisning som vi hade förr. Varför? För det har de i Kina. Och de är många, många fler. Vill vi att våra ungdomar ska vara konkurrenskraftiga i framtidens arbetsliv, så måste vi acceptera att vi spelar i den stora ligan nu, och måste ständigt utveckla vårt kunskapslag för att ha en chans i VM.

Den individualiserade elevens utveckling (där vissa ska ha katederundervisning, andra lite mindre av den varan) är RÄTT väg att gå, det är vår enda väg att gå. Men det måste ske i samklang med ett stort, tydligt helhetsgrepp på den svenska skolan och möjlighet för lärare att kompetensutveckla sig inom ramen för den verksamheten.

Idag och halva dagen imorgon ska jag befinna mig på det ”informella ministermötet” i Göteborg, där alla EU:s utbildningsministrar kommer medverka. Det är ju en fantastisk möjlighet att få träffa de som bestämmer kring dessa frågor i hela Europa. Men det lustiga är att ingen skriver om det. Ingenting i GP, ingenting när man googlar (förutom Nej till EU, hallå killar och tjejer – vi röstade för rätt länge sen att vi skulle vara med i klubben?).

Vi ÄR med i EU. Det är vår fjärde beslutsnivå och det är bara att komma in i föreningen och försöka få föreningen att bli som vi vill att den ska bli. Och inom utbildningsområdet kanske jag får en mikroskopisk chans att väcka lite tankar idag. Vi är en av bara sju utställare som kommer till utställningen och vi ska få visa upp vad vi gör när det gäller GRowth-projektet. Jag tycker det ska bli en spännande möjlighet och hoppas kunna fotografera lite också när jag är där, om jag får ha kameran med in för SÄPO.

Jag har lite för lite bilder i den här bloggen, men nu har jag letat upp kamerasladden så att jag kan föra över bilderna även till mac:en som jag oftast jobbar med.

I Svenska Dagbladet idag börjar man undersöka medias framtid på nätet och nu börjar man en bloggstafett om det, som jag ska försöka följa. Frågeställningen handlar om hur mediabolagen ska överleva Internet. Det går inte att ta betalt för nyheter på nätet. New York Times försökte för några år sen men det fick man ge upp. Aftonbladet är den enda tidningen i Sverige som framgångsrikt lyckats. Och Aftonbladet Plus har inte fler än 130.000 betalande av flera miljoner läsare. Men det fungerar i alla fall.

Jag har en uppfattning som jag ska försöka utveckla och några teser som jag ska försöka hitta stöd för. Det går inte att ta betalt för ”flöde”. Med Twitter och Facebook och all information som korsbefruktar annan information, så är det omöjligt att säga att det ska kosta. Så vad tar man betalt för då? Ja, det är inte helt enkelt. Användarna är otrogna nog att de går någon annanstans om man upplever inlåst content.

Så lösningen är inte att ta bort och låsa in. Utan att ge mer. Och nu börjar striden. Internet förändrar vår värld på många sätt, de flesta bra. Men vi ska komma ihåg en sak, att när något föds, dör något annat. Hela den mediala gren som kallas tryckmedia är i övergång och fara. För precis som jag brukar prata om att lärare förändras, när de inte längre förmedlar pusselbitar av kunskap utan måste berätta hur man lägger pussel, så förvandlas mediabranschen.

Nu är det inte den som hittar scoopet som vinner längre. Det är den som förstår sammanhanget. Och däri tror jag pengarna ligger. Den som kan skriva de intelligenta, djuplodande tankarna, och den som kan hitta intervjuoffer som är värda att betala för. Eller som hittar en modell där vissa typer av media kostar, mediatyper som är riktade mot företag och inte privatpersoner.

Det gör inget att media får en smäll. Eller jo, det är klart att det gör, men det är nödvändigt. Det kommer vara en nödvändig förvandling. Och den kommer döda en del företag. Det som går att ta betalt för framöver är specialiserad information som inte går att få på annat håll, information som är omedelbar, och mervärde i form av analyser och krönikor. I övrigt kommer mediaföretagen att få inrikta sig på formen för media. Video, mervärdesklipp, tillgång på olika apparater (iphone). Journalistyrket blir ett analysyrke, och ett yrke som knyter ihop saker. Och jag tror, bara tror, att den som kan förklara och skriva får en renässans. Den som kan paketera information så att den kan förstås av olika målgrupper. Att skriva direkt mot olika målgrupper.

Jag tror en vinnare kan vara den specifika nyhetskanalen, där du själv sorterar relevanta nyheter och filtrerar bort allt annat.

Men jag lovar att fundera mer på det här.