Är det någon som ens kommer ihåg Ipred, den svenska lagen som orsakade så mycket rabalder och indirekt bidrog till Piratpartiets framgångar i EU-valet? Det är knappt, va? För 8-9 månader sen visste vi allt om den, nu har Ipred drunknat i mediaflödet. Så ser världen ut i dagens moderna samhälle. Men idag blev vi påminda. Kampen går ju vidare.

Filmbolagen och deras inhyrda konsultbolag, Antipiratbyrån, som bedriver det man närmast kan jämföra med en amerikansk privatdetektivverksamhet, försöker få ett antal internetleverantörer att avslöja vem som driver vissa webbplatser med torrents. I det här fallet som jag pratar om är det Telia som är leverantör. I tingsrätten förlorade man och beordrades lämna ut namnuppgifter på den som stod bakom sajten www.swetorrents.com. Telia överklagade omgående till hovrätten och fick avvakta med att lämna ut namnet tills rättegången där är genomförd.

Så vad är det Telia tillför till rättegången den här gången? Jo, man har insett att även om Sverige inte infört EU:s nya datalagringsdirektiv (en lag som fattats i EU), så gäller den i alla fall. Sverige har fått kritik av EU för att man inte infört den här lagen i tid. I tid i det här fallet hade varit i maj 2007. Vi är lite sega ibland och har fått mycket kritik för detta.

Nu menar Telia, egentligen helt korrekt, att den lagen gäller ändå, fastän Sverige inte infört den. Den gäller nämligen i EU från 2007, och vi är ju som bekant med i EU. Datalagringsdirektivet, som annars mest är känt som en Ipred i EU-format, har dock viktiga tillägg som reglerar hur länge, och i vilka fall, uppgifter skall sparas.

Vi får vänta och se vad det blir av det här, men helt klart är att internetleverantörerna än så länge inte gett upp kampen. Och det är bra. Det är helt okej med mig att polisen har koll på läget. Men jag gillar inte när privatspanare har det.

Det här inlägget är till er som tycker att det är viktigt med företagare. Men mest är det till er som tycker det är en dålig idé att moderaterna vill göra det lättare för företagare.

Det är ett ganska översiktligt debattinlägg i en viktig fråga. Varför är företag viktigt? Och framförallt då småföretagen, med 1-10 anställda? Jo, för att de är många. Och för varje företag som går bra nog att anställa, så tjänar Sverige en slant. Det är ju inte staten som ska avlöna folk, förutom i de branscher där staten är företagare. Och det bör ju helst inte vara för många branscher. Jag vill hellre att skattepengarna går till det viktigaste. Polis, sjukvård, infrastruktur, det är bra grejor för staten att garantera. Sen kan man gärna få välja egen sjukvård som alternativ, men alla ska ha en sjukvård som är bra att gå till.

Varför bör det vara bra för företagare? Och då främst för småföretagarna? Är inte företagare otäcka människor? Nej, småföretagare är människor som riskerar en osäker tillvaro med högre skatter, sämre skyddsnät och långa arbetsdagar med få semester- och sjukdagar, för förmånen att få styra sitt eget liv och för möjligheten att skapa en bättre tillvaro.

Varför ska man straffas om man tar ansvar för sin egen försörjning genom att starta ett företag? Vadå straffas, företagare tjänar bra med pengar? Nä, det är inte alls säkert. För varje krona du ska ha i lön, ska staten också ha en krona i skatt. Det gör att det är olönsamt att ha hög lön som företagare. Det är bättre med låg lön, vilket ger sämre pensionsavkastning. Har du anställda blir det ännu farligare, du är en sista som får lön om pengarna tryter. Företagets ägare omfattas inte av lönegarantier om de är anställda i företaget. Det är helt enkelt skattesystemmässigt ”bättre” att vara anställd än att skapa arbetstillfällen.

Ändå startar många företag, fler och fler. Det är för att det är underbart att ha en egen dröm att följa, en egen längtan. Min vän Åsa har länge velat starta eget som designer, efter flera års harvande på tryckeri. Hon har gjort lite småjobb och haft företag länge som sidoinkomst, men alltid med tryggheten i ett vanligt jobb. Nu testade hon äntligen sina vingar och se, de bar. Vad jag kan se på facebook jobbar hon dag och natt och det brukar vara ett tecken på att det går bra.

Min vän Emelie struntade i att läsa vidare efter gymnasiet men det har ju gått bra idag. Hon har mästerligt marknadsfört sig genom sin välbesökta blogg och lever nu sedan en tid helt på att jobba som fotograf.

Min nära vän Stefan driver Stjärnurmakarna i Eslöv, en skicklig och duktig kundbemötare, med hjärtat på rätta stället. Att starta så stort kräver mod och oerhört hårt arbete. Det är en helt annan investering än att bara bli sin egen när du ska ha lokal, anställda, butikslager och så vidare. Nu köpte han förra året även Smyckabutiken i Eslöv och har slagit ihop dem.

Det är bara tre av mina många vänner som har företag. Många andra vänner har också företag på samma sätt som jag har just nu, en liten enskild firma vid sidan om jobbet för de där extrauppdragen som man ibland vill ta sig an, och har inte hemsidor eller stora mängder kunder, utan tar ett jobb här, ett jobb där. Många väldigt framgångsrikt.

Jag sålde mitt AB i somras eftersom jag flyttat stad och börjat jobba heltid som anställd, men jag har såklart startat en enskild firma. Blir man väl biten av entreprenörsflugan, så slutar man aldrig. JBF är mitt fjärde företag.

Så ni som tycker att företag är elaka, försök bryta genom hinnan av fördomar. Det är väl fantastiskt att folk som har drömmar följer dem? Ikea började också så. Ericsson och SAAB, jodå, de är också resultatet av enskilda personers idéer och drömmar. Finns det något finare, att följa sina drömmar?

Vi sitter nästan granne med SOS Alarm på jobbet. Men man blir lite orolig när man läser det här i Aftonbladet. Allvarligt talat SOS…

I det är fallet ringer alltså en misshandlad, blödande kvinna 112 för att få prata med polis. Hon pratar med polisen men samtalet bryts. Eftersom samtalet är kopplat får polisen ringa tillbaka till SOS Alarm och be om numret för att kunna få tag i kvinnan igen. Det går inte, för här har vi sekretess!

Hallå? Kvinnan bad att få prata med polis. Hon ville ha hjälp av polisen. Ni kunde inte tänka er att låta polisen få tag i henne då? Om hon själv sökt dem? Om polisen hade fått träffa henne hade hon absolut varit tvungen att identifieras. Chefen på SOS Alarm bedömde att ”hon sa ju att hon skulle ringa upp igen”. Jaha. Hon skulle ta en paus för att hon blödde och ville se till detta. Och polisen vill få tag i henne igen. Nä, det är viktigare att hon blöder ihjäl anonymt. Hur tänkte ni nu?

Visst, det är inte lätt där och då, men är det verkligen inte bättre att polisen gör den bedömningen än SOS Alarm huruvida man behöver få kontakt med kvinnan igen?

Det är på tiden att den här frågan lyfts. Det som glädjer mig i artikeln är att när jag hade bolag så var det bara företag noterade på A- och O-listan på börsen som fick lov att skänka av utdelningen. Det har vidgats sedan dess så att även fåmansbolag (som mitt gamla AB) har fått göra det, tydligen, om jag läser mellan raderna i artikeln. Någon gjorde det jag tänkte men inte riktigt hade energin till – prövade och tog den juridiska striden – och vann.

Men det är viktigt. Jag visste inte att Sverige var det enda landet i Europa som inte hade rätten att dra av gåvor på skatten. Att USA hade den rätten visste jag sedan länge, och jag tycker utan tvekan vi borde ha den här också. Hade jag suttit i riksdagen hade jag utan tvekan drivit frågan.

Varför tycker jag att det är viktigt? Läs första stycket i artikeln om gåvan till stadsmissionen så förstår ni. Det är en anledning. En annan är att jag menar att vi alla mår bättre av att ge lite grann. Vi behöver tänka på att dela med oss och jag tycker att vi bör göra det som individer, inte att det bara ska vara samhällets ansvar att ge gåvor till behövande syften. Jag tycker det är bra att vi som människor, som grupp och individer, tycker och vill och önskar och tar ut en riktning och söker oss någonstans.

Gåvor är viktiga. De gör en reell skillnad i mångas liv. Och vi svenskar behöver bli bättre på att ge. Och staten behöver bli sämre på att ta skatt på den som ger, så att den som får inte får mindre.

Det finns några saker jag är stolt över med mitt land, ganska många faktiskt. Sen finns det saker jag tycker inte fungerar, där politiken borde göra mer. Jag tycker inte att vi gör det vi borde med skolan fullt ut. Jag tycker vi har urusel hantering av invandrare som kommer hit. Jag tycker vi har alldeles för fega politiker som ser bara en mandatperiod framåt.

Och jag tycker vi är usla på att hantera frågan om hemlösa. När Malmö stad för några år sen mätte hur många hemlösa det fanns kom man fram till 33. I Stockhom var det drygt hundra. Alla som jobbade på missioner, frälsis och andra härbärgen bara skrattade. Siffran är mycket, mycket högre. Socialstyrelsen har gjort andra mätningar och fått siffran till drygt 17.000 personer. 17.000. Det är fler än alla som bor i hela Åstorps kommun där jag växte upp.

Jag läste den här artikeln i Aftonbladet och blev återigen berörd. Och tänkte på Patrik Olterman, en gammal vän från Malmö som haft många uppdrag i livet, men som till slut följde sitt kall och nu är officer i Frälsningsarmén i Malmö. Det har gått så långt på platser att vissa socialkontor hänvisar direkt till den ideella hjälpen som finns.

Vad är det som gör att vi har så svårt att föra folk ut ur beroendeställningen. Det är klart att inte alla kan anpassas till ett ”vanligt liv” och att det finns dåligt med hjälp och dåligt med jobb. Men allvarligt talat…. ska vi kalla oss en civiliserad nation ska alla ha ett tag över huvudet och en säng att sova i, oavsett missbruk eller andra förutsättningar.