Vet ni, jag är ju rojalist och jag älskar Sverige. Men idag är det också som ni vet nästan lite ”förbjudet” att göra det, man blir associerad med en massa hemska Sverigedemokrater. Och jag tycker om att skriva om dem, för fenomenet är intressant. Men jag är absolut inte Sverigedemokrat och delar verkligen inte deras värderingar.

Idag skrev ledaren i Svd såhär:

Med Europas blodiga 1900-talshistoria i åtanke är det uppenbart att nationalism bör problematiseras, men måste den offentliga debatten alltid göra det till den grad att det liknar självförakt? Att döma av jublet vid kronprinsessans bröllop, när hon tackade svenska folket för att hon av det fått sin prins, har allmänheten ett mer otvunget förhållande till begreppen

Nationalism är ett säreget ämne. Diskussionen om monarkins vara eller icke-vara, ylandet från vänster om hur djupt odemokratiskt det är att ha en envåldshärskare (jag får anta att det bara gäller om denne först valdes till partiledare och sedan blev diktator i vilket fall det är helt okej att vara envåldshärskare), i kontrast till det sagolikt vackra bröllopet i Stockholm.

Vill vi ha ett Sverige? Eller är nationalstaten förlegad? För en del läsare är frågan berättigad, för andra är den ett stort ”va?”, för konceptet ”Sverige” är så självklart. Men om vi säger att vi inte vill ha kungen kvar, vi vill helst inte fira skolavslutning i kyrkan, vi kan inte fira Lucia för det är stötande, vad är det ”vi” är? Är alla kulturella identitetsyttringar kränkade? Är de avsedda att vara kränkande? När vi samlas i en kyrka på en skolavslutning, är det i syfte att missionera mot de icke-kristna barnen och försöka frälsa dem – eller pratar prästen bara om sommaren. Varför inte istället uppmuntra att fira nästa år i moskén eller synagogan?

En fråga kan vara, får vi fira midsommar? Eller kränker vi någons religion om vi firar midsommar? Det är trots allt en hednisk rit från förkristen tid, ännu mer kontroversiell än Lucia.

Många jag pratar med som är anti-rojalister tycker inte att vi har något som är särskilt svenskt, att allt är en blandning, och att nationella särarter per automatik innebär att man är i ”tassemarkerna” kring rasism och främlingsfientlighet. Att det bästa vore om vi tog allas kulturer och bara blandade dem tills ingen av dem dominerar.

Har ni lagat mat nån gång? De bästa grytorna är där man blandar saker, men fortfarande kan smaka de unika ingredienserna. Inte grytor där allting bara blandats till en osalig röra och det inte längre går att säga vad som är vad. Jag hyllar varje ny influens i den svenska kulturen, men tycker inte att det måste innebära att vi raderar ut de äldre svenska kulturinslagen. Jag tycker det finns en mycket stor poäng med att minnas Evert Taube, även om inte många lyssnar på honom. Jag tycker vår monarki och dess historia, dess kulturella arv, är viktigt, för vår gemensamma identitet, oavsett om vi är födda svenskar eller hitkomna svenskar. Något att samlas kring som säger ”vi är en familj”, och i dagsläget, förutom fotbolls-VM, är kungen en sådan symbol. Det är mitt personligt viktigaste argument FÖR monarkin. Vi behöver symboler, ikoner, kulturella fackelbärare.

Och jag tror att vi behöver en identitet, även om det kanske är så att nationalstaten är förlegad och skapar konflikter. Men om det är sant och vi en dag blir ett ”förenade Europa”, vilket jag inte vet om jag själv tycker är bra, så behöver vi än mer ha vår regionala identitet klar för oss, för att bevara en spännande mustig gryta. I länder som Spanien och Italien, där man fogat samman flera olika länder till ett stort, är detta tydligt. Baskien skiljer sig från Galicien och Katalonien. Toscana är inte Neapel, ej heller Sicilien. Man är i första hand Toscanare eller Katalan, i andra hand Italienare eller Spanjor.

Jag tror att Sverige skulle må bra, och få en bättre integrationspolitik, om vi vågade ta en diskussion om vad Sverige är och står för, vilka kulturella symboler vi har (Hultsfred, Skärgården, midsommar, lucia, midnattssol, raukar, camping, osv), och inte skämmas för dem och plocka bort dem, utan prata om dem. I relation till invandringsfrågan – gärna redan i introduktionsutbildningarna.

För övrigt anser jag att utbildningen i svenska för alla flyktingar och invandrare ska påbörjas inom 30 dagar från ankomst till landet, och att den ska inkludera samhällsorientering med allt från traditioner till praktisk myndighetshantering.

Jag tittar på en dokumentär om en sektledare som hoppade av sjundedagsadventisterna och startade en egen sekt där han var Messias själv, och där flickor fick komma och ligga nakna hos honom för att få känna Guds närhet. En sak slår mig när han med total övertygelse blickar in i kameran och svär att han är Gudomligheten och Mänskligheten, att han är Kristus, Guds Son.

Vad skulle hända om man tog alla dessa sektledare världen över som alla är övertygade om att de är Jesus och satte dem i ett och samma rum?

Det här har jag gått och sugit på hela veckan. Jag har inte riktigt vetat vad jag skulle skriva först. Det är så mycket man vill säga. Men först får ni titta på det här klippet från veckan, om ni av någon anledning helt missat vad det är som händer. Det kan hända att ni måste registrera er på youtube för att få lov att kolla. Då kan ni använda loginet: slasktrattar@gmail.com och inloggningen: loggainmig för att få titta.

Så. Nu har ni tittat. Det här ägde alltså rum nu i veckan. I Uppsala, Sverige. En uppretad folkhop reagerar mot en film som visar två homosexuella män som har sex på film med Mohammedmasker (någon ställde en liten fråga till mig i veckan – om man inte får avbilda Mohammed, hur kan de då veta att det är just Mohammed som avbildats?).

Varför blir de arga?
Så. Profeten Mohammed, frid över hans minne, får inte avbildas. Det står i Koranen. Eller vänta, det gör det inte alls. Det kan man läsa om i en intervju med professorn i Islamologi, Jan Hjärpe. Det handlar alltså om att man inte får ha avgudabilder. Det är samma anledning som gör att katoliker får ha helgon och be till, men protestanter inte har helgonfigurer, eftersom det kan ses som avgudadyrkan. Och sånt är ju allvarligt. Sen blir naturligtvis muslimerna i föreläsningssalen arga för att deras profet framställs som bög och homosexualitet är något mycket mycket fult inom islam.

Får Lars Vilks göra såhär?
Ja, enligt svensk grundlag får han faktiskt det. Han har yttrandefrihet, vi har religionsfrihet och tryckfriheten ger honom all rätt han vill. Samtidigt kan man hävda att det är hets mot folkgrupp, men där stupar man på att det är ett konstnärligt yttrande. Så rent juridiskt har han rätt att göra så. Samtidigt kan man ju ställa sig frågan, är det etiskt? Är det bra att visa på detta? Det blev ju en del väsen när Ecce Homo-utställningen visades också, där Jesus framställs som bög. Men inte riktigt på den här nivån att det krävdes pepparspray och batong. Jag är säker på att syftet är att provocera, att locka fram just den här reaktionen. Det är inte för att han anser det är stor konst. Men han är en stor vän av att pröva konstens gränser, det har han alltid gjort.

Och så analysen…
För mig är de här bilderna lika skrämmande som bilderna från Göteborgskravallerna. De visar på en samhällsförändring som ägt rum. En syn på vad Sverige ”är” – en förändring i den svenska kulturen som ägt rum nånstans mellan att jag tittade på Televinken som liten och i veckan, när arga, unga muslimer attackerade Lars Vilks och poliser på en föreläsning.

Det som stör mig mest är att detta är samma människor som flytt förtryck och ofrihet som gör det här. Jag kan inte låta bli att undra om det här är det vi vill ha, och sorgset sucka åt hur illa vi lyckas med integrationen av de flyktingar och invandrare som kommer hit. Man behöver inte dansa runt en midsommarstång eller ha folkdräkt, men respekt för yttrandefrihet, religionsfrihet och  respekt för varandra är för mig grundläggande svenska värderingar. Med det menar jag inte att de är unika för just svenskfödda, men det är värderingar som vi håller högt i det här landet. Eller åtminstone trodde jag det.

I filmen så skriker en av männen ”Det här är vårt land också, vi betalar skatt”. Är det så man blir ‘svensk’? Att man betalar skatt? Eller finns det överhuvudtaget något vi kan kalla svenska värderingar? Jag tillhör den skara som tror att det finns svenska värderingar. Ibland kallar jag mig osvensk för att jag i viss mån inte följer de svenska värderingarna. Jag inser nu att en egen bloggpost borde handla om vilka de ‘svenska’ värderingarna är.

Men åter till detta. För mig är det sjukt att det här kan och får förekomma. Skrik bu och ropa ut med honom allt ni vill, men när man övergår till våld och kastar sig fram mot en föreläsare. Är det så att vi ska avskaffa yttrandefrihet inom vissa områden för att de berör olika människor illa? Jag tycker det är hemskt nog att det finns orter där man inte sjunger nationalsången på skolavslutningen för att det anses beröra vissa människor illa.

Jag kan tycka att seden vi har att visa fredliga avsikter genom att ta i hand är ganska bra. Men den har ju också i rättslig prövning visat sig vara något som kränker andra. Jag tror dock att om jag börjat vägra ta kvinnor i hand på min arbetsplats så skulle jag nog bli ganska illa bemött och förmodligen få ett samtal av chefen.

Så frågan är, hur långt ska vi gå i våra lagar och förordningar för att tillgodose specialintressen? Och då menar jag inte bara muslimer, då menar jag andra specialintressen också. Det kan lika gärna vara extrema kristna som vill förbjuda gayparader, eller extremhögern som vill ditt eller datt. Om vi börjar tumma på grundläggande friheter och rättigheter som att säga vad vi vill och tycka vad vi vill, hamnar vi inte i ett träsk där någon måste bestämma vilka lobbygrupper som har företräde över andra?

Videon är för mig en sorglig berättelse om Sverige idag. Är det här framtiden i fler föreläsningssalar? Måste vi bli så platta och okontroversiella att vi aldrig upprör, aldrig berör, för att ingen ska bli arg eller kränkt? Är vi världens mest kränkta folk?

Vi var på Världskulturmuseets Vodou-utställning i lördags. Den har förlängts till 24:e januari och har man inte sett den och gillar att gå på utställning är den väl värd sina 60 kronor. Alla föremål kommer från en privatpersons samling, en schweizisk kvinna som bor på Haiti. Det är spännande att läsa om Haiti och dess historia, den första slavstaten som genom uppror blev fri.

Men mest spännande är ”black boxes”, två rum klädda helt i svart med föremål som hör hemma i Vodou-kulturen. Det ena är ett rum med speglar som har en mystisk och andlig betydelse. Det andra är fyllt med rödsvarta Bizango-figurer, och representerar krigare. Figurerna är byggda på dödskallar och de olika dockorna har kedjor om sig för att hålla inne krafterna. Alla är unika och alla har sin egen historia och sina egna krafter. Det är en märklig religion som man utan tvekan kan förstå hur den influerat många. Det är inte svårt att föreställa sig hur skräckinjagande en del av vodou-kulturen måste kännas för utomstående.

En blandning av afrikansk animism, katolicism och en helt egen andetro. Allting har betydelse. Rök, rom och speglar. Kedjor och dockor utan armar. Ni som inte sett den, gör det. Och läs mer om vodou, en oerhört spännande och helt annan värld. Ett stycke mystik mitt i Göteborg.

Det finns några saker jag är stolt över med mitt land, ganska många faktiskt. Sen finns det saker jag tycker inte fungerar, där politiken borde göra mer. Jag tycker inte att vi gör det vi borde med skolan fullt ut. Jag tycker vi har urusel hantering av invandrare som kommer hit. Jag tycker vi har alldeles för fega politiker som ser bara en mandatperiod framåt.

Och jag tycker vi är usla på att hantera frågan om hemlösa. När Malmö stad för några år sen mätte hur många hemlösa det fanns kom man fram till 33. I Stockhom var det drygt hundra. Alla som jobbade på missioner, frälsis och andra härbärgen bara skrattade. Siffran är mycket, mycket högre. Socialstyrelsen har gjort andra mätningar och fått siffran till drygt 17.000 personer. 17.000. Det är fler än alla som bor i hela Åstorps kommun där jag växte upp.

Jag läste den här artikeln i Aftonbladet och blev återigen berörd. Och tänkte på Patrik Olterman, en gammal vän från Malmö som haft många uppdrag i livet, men som till slut följde sitt kall och nu är officer i Frälsningsarmén i Malmö. Det har gått så långt på platser att vissa socialkontor hänvisar direkt till den ideella hjälpen som finns.

Vad är det som gör att vi har så svårt att föra folk ut ur beroendeställningen. Det är klart att inte alla kan anpassas till ett ”vanligt liv” och att det finns dåligt med hjälp och dåligt med jobb. Men allvarligt talat…. ska vi kalla oss en civiliserad nation ska alla ha ett tag över huvudet och en säng att sova i, oavsett missbruk eller andra förutsättningar.

Ibland kommer diskussionen upp vid middagsbordet. Ni har alla haft den, det är jag säker på. ”Men vad tycker du egentligen om muslimer?”. Frågan har pratats om i säkerligen tjugo år, sedan muslimska flyktingar började komma till Sverige i större mängder. Det är ju just muslimer som det oftast pratas om, när man pratar om invandrare. Eller?

Har någon av er fått frågan: ”Vad tycker du egentligen om buddhister?”. Det är ju inte direkt så att andra flyktingar definieras utifrån sin religion. Har ni tänkt på det? Det är egentligen bara de religiösa muslimerna (och med dem buntar vi glatt alla som är sekulära muslimer också), som omedelbart definieras från att de är muslimer snarare än att de är indonesier, pakistanier, marockaner, libaneser, somalier eller kosovoalbaner. Medan däremot finnar, kroater, vietnameser, colombianer alla definieras utifrån var de kommer.

Men här har vi en av anledningarna att Sverigedemokraterna fått sådan framgång att de nu snart kommer sitta i riksdagen. I politiken har man inte diskuterat invandringen som ett ämne förrän de senaste två-tre mandatperioderna, men i stugorna har det pratats länge. Är det då så mycket invandrare i Sverige, egentligen?

Enligt statistiska centralbyrån är används två termer för invandrare. Dels ”utrikes födda”, den mest snäva definitionen på invandrare. Det innebär att du inte är född i Sverige. I folkmun tror jag att många skulle vidga den definitionen till att omfatta även de som har två utrikes födda föräldrar, vilket i SCB:s definition kallas för ”utländsk bakgrund.” Det gäller cirka 18% av Sveriges befolkning eller 1,67 miljoner människor. 2005 var det 15%, vilket innebär en ökning på 20% av andelen invandrare de senaste tre åren.

Man får inte prata om invandring, det anses fult och man blir rasiststämplad bara för att man tar upp integration. Så politikerna har länge låtit bli, invandrare är inte en röststark grupp och valdeltagandet är lägre i dessa grupper än i befolkningen i stort. En gång vart fjärde år kommer gamla slogans fram som ”Till Rosenbad via Rosengård” (Folkpartiet inför valet 2002). Däremellan mycket lite.

Vi behöver prata om integration, vi behöver ha en politik för invandrare som kommer hit. Det är katastrofalt att man inte får lära sig svenska förrän man fått uppehållstillstånd, när den processen kan ta flera år. Just nu är det SD som i mångt och mycket definierar debatten och så blir det en debatt för och emot SD, som inte har ett dugg med sakfrågan att göra. Jag vill prata om det här:

• Hur ser vi till att invandrare som kommer hit får en snabb behandling i systemet så de vet om de får stanna?
• Hur många invandrare om året kan vi ta emot? Just nu är 18% av befolkningen av utländsk härkomst.
• Hur ser vi till att dessa invandrare får jobb, utbildning och blir lika attraktiva på arbetsmarknaden som de ”av inhemsk härkomst”.
• Hur minskar vi det sociala och ekonomiska utanförskapet?
• Hur minskar vi fördomarna?

Detta är viktiga frågor. Men i den debatten, där vi måste inse att världen är inte längre bara Sverige, måste vi också kunna fundera på. Är 18% en rimlig siffra?

Nu blev det här ett inlägg mest om statistik, men det jag egentligen ville fundera på är de frågor som man inte riktigt får ställa och en punkt där jag kan tycka vi är lite väl ”svenska” ibland. Det var för att jag läste den här artikeln i SvD. Det fick mig att tänka på ett uppdrag jag har där vi fick ta bort en kyrka från en barnteckning över en stad. Det kunde anses stötande att man skulle behöva titta på en kyrka om man var muslim.

Ursäkta mig? Det här med kultur, och ”det är stötande för oss att…” som ofta kommer upp. Flickorna som gjorde TV men vägrade ta män i hand, den kvinnliga polisen som ville ha slöja på jobbet, förskolelärarinnan som hade burka på sig (men bara när det kom män på besök) och skolavslutningarna som inte hålls i kyrkan längre och där några kommuner skippat det här med att fira nationaldagen i skolan för att den svenska flaggan kan anses stötande mot den islamska tron. Ursäkta mig?

Varför måste det vara så att ”din” kultur är viktigare än ”min” kultur? Om integrationen bara består i att vi tar bort alla stötande element ur den svenska kulturen så blir det inte mycket kvar. I den svenska kulturen är det stötande att man inte hälsar på varandra genom att ta i hand när man möts. I vissa delar av den muslimska är det stötande att kvinnor tar i hand med främmande män. Så vi låter bli att hälsa. Det är stötande för pojkar och flickor att ha gymnastik ihop, så ibland slipper muslimska flickor ha gymnastik för att de är muslimer. Har inte dessa barn samma behov av att röra på sig som vi anser att andra barn har?

Jag tror vi måste ha en ärlig och öppen dialog om vad vi vill ha för slags Sverige 2025 när vi har 25% av utländsk härkomst med nuvarande utveckling. Hur vi vill att integration ska fungera. Vilka friheter vi är beredda att kompromissa bort för egen del för att inte stöta oss med andra kulturer, och vilka vi ska försvara. Det räcker inte att äta falafel och tro att vi gjort det vi behöver. Vi behöver i grunden förändra vår syn på Sverige och vad Sverige är och vi behöver göra mer. Vi är inte längre ett svenskt land. Vi måste acceptera det. Det räcker inte att bara sluta med de kulturyttringar som andra tar illa upp för. Det är en enkel lösning, men i längden en mycket dålig lösning. Vi behöver ta vissa strider för vissa saker. Barnäktenskap, hedersmord, omskärelse. Där är vi idag och strider, även om debatten är kluven.

Min privata syn är att min kultur får inte bli inskränkt av att din kultur ska ta plats. Jag skulle aldrig servera fläsk om jag hade en muslim på middag, men jag skulle inte må bra om jag inte fick konversera med hans fru. Och jag skulle förmodligen bli riktigt irriterad om han vägrade prata med Hannah för att hon var kvinna eller att jag tvingades skicka iväg Elmo till annan ort för att hans kultur ansåg att hundar var smutsiga djur. Då väljer jag hellre att inte bjuda över just den personen på middag. Och därmed är segregationen ett faktum.

Där nånstans står jag. Samhällsmässigt behöver vi invandring, men vi behöver också en politik för hur vi vill att den ska fungera och hur den ska gynna vårt samhälle och berika det, inte bara ekonomiskt utan även socialt och kulturellt. Vi ska inte sluta vara demokratiska, öppna, sekulariserade och accepterande. Det är svenskt och jag tror att just de värderingarna är värda att kämpa för.

Igår blev en jobbdag till stor del, vilket var jätteskönt. Det är sällan när jag reser som det går att jobba särskilt effektivt, men igår satt vi en bra stund. Det blev tyvärr inte som planerat någon middag med Sergi, men det blir nog ikväll istället. Vi åkte istället tillsammans till Barcelona eftersom Karl aldrig varit där och jag tog honom till Barrio Gotic, Barcelonas gamla stan där vi flanerade runt tills vi slutade på Taller de Tapas, samma ställe som jag och Fredrik varit på och ätit en riktigt god middag (samma bord till och med). Där fick vi äntligen njuta av riktigt bra katalansk tapas!

Vi hann också med en titt i en väldigt vacker kyrka, en av mina favoriter i Europa (nåja, med min begränsade chans att se kyrkor). Det är förbaskat synd att katolicismen ska ha en del åsikter som går stick i stäv med mina kring abort och homosexualitet, för kyrkor kan de bygga. Det där med att känna vördnad inför kyrkorummet kommer liksom naturligt.

Jag hittade en vacker bild på kyrkan, Santa Maria del Mar, så håll till godo. Visst är den vacker? Idag börjar alla möten. 10.30-12.00, 13.00-17.00 och sen 19.00-?? med den officiella middagen och efterföljande diskussioner. Puh! Imorgon ska det bära av hemåt till min älskling!