Det finns så många anledningar att någon startar företag. Många frågar mig om det är pengarna. Några tror nog att det är så. Ibland får man höra ”är du pengakåt eller?” Och jag klandrar dem inte, det kanske kan verka så, man är ständigt på jakt efter nya sälj, ständigt på jakt efter nya intäkter. Men det måste man. Som företagare betalar du ut en ganska stor del av det du får in i skatt om du har anställda. Och vill du växa är det jakten som gäller. Men det är aldrig pengarna. Ingen, jag säger ingen entreprenör jag känner, gör det för att man vill vara rik eller flasha i bilar. Då blir man inte entreprenör. Då blir man kanske hangaround. Många ser säkert eventuell framgång som en bieffekt, men den kommer oftast i slutet av ett antal års arbete där man har ungefär samma lön som en timanställd vikarie i barnomsorgen. Jagar du bara pengar jagar du luft. Pengar är ett verktyg, ett redskap för något annat. Det är som en hammare – den är egentligen inte så kul i sig själv, men du kan göra rätt roliga saker med den.

Några är livsstilsentreprenörer, de driver företaget i lagom tempo och tjänar nog för att ta ut vad de själva tycker är en hygglig lön om allt går väl. De är inte intresserade av att växa eller bli större, de vill ha ett roligt, stimulerande uppdrag där de är sin egen chef. Min vän Niclas är lite av en livsstilsentreprenör tror jag, han driver designbyrå. Det är viktigt att ha roligt, och att det blir ett leverne. Andra är arkitektentreprenörer. De gillar att bygga upp något, förvalta det och lämna det vidare, gärna till barnen. De vill starta något som kan bli en familjetrygghet och ett familjeföretag. Det är den långsiktiga konstruktionen av något som är intressant. Min vän Stefan är lite av en arkitektentreprenör, han driver klockaffär.

Några är visionärsentreprenörer. De gillar att starta nya saker, påbörja idéer och se dem flyga iväg. De vill inte hålla kvar i dem, de vill göra nya idéer. Det finns en kille som heter Gustaf som slår mig som en sån här entreprenör. Det finns också ideologiska entreprenörer – de startar företag för att de vill förändra något. Percy Barneviks Hand in Hand är ett sådant exempel. Jonas Birgersson, min förste arbetsgivare, är också till stor del ideologisk entreprenör. De drivs av ett patos, en kraft att de vill förändra världen på ett eller annat sätt. Daniel Ek från Spotify är nog också en sådan entreprenör.

Jag är lite av allt möjligt. Jag känner igen mig i alla de där delarna. Till stor del visionär, men ideologin är viktig. Jag vill ha roligt och leva jobbet som en livsstil men jag tror jag kallar det jag är mest av allt för frihetsentreprenör. Det är inte pengarna jag är ute efter, det är friheten att välja vad och hur jag vill rikta min kreativa kraft, den visionära entreprenören i mig. Friheten att ta en dag ledigt spontant, eller friheten att jobba en hel natt för att man har ett roligt projekt på gång. Friheten att kunna spontant dra iväg på en weekendsemester, friheten att investera i en spännande idé. Friheten att kunna ställa upp pro bono för några ungdomar som brinner för sin sak, friheten att… ja, ni förstår. Frihetsentreprenör. Längtan efter att inte jagas av ”måste” utan drivas av ”vill”.

En jetlaggad söndagsmorgon med någon slags melankoli i kroppen. Delvis är det jetlag-effekten. Jag landade från Colombo via Qatar och Frankfurt igår förmiddag och spenderade dagen i nån slags dimma av tidszonsförvirring, iordningställande och beundran av de japanska körsbärsträden på gården, nästan tårögd över att jag hann hem i tid för att se dem blomma. Några få dagar varje år blommar de ut och exploderar i rosa för att bara några dagar senare åter stå tomma. Varje år försöker jag njuta de där få dagarna av naturens skiftningar.

Idag är en särskild dag, kanske är det inte bara jetlaggen. Förra året, det här datumet, var det fredag. Jag åkte kort förbi sjukhuset där Hannah låg inlagd för inflammation i bukspottskörteln. Jag kunde inte stanna och det gjorde så ont i mig. Jag visste hon skulle skrivas ut senare samma dag, hade ordnat så hon skulle komma ner till sin mamma och spendera helgen i Ekeby, men då visste jag inte vad som skulle hända sen. Idag, för ett år sedan, dog Hannahs mormor i uterummet hemma hos Hannahs mamma, och vi fick vända på Kastrup för att åka tillbaka.

Det har varit ett märkligt 1,5 år. Att leda ett företag är otroligt lärorikt och givande på alla sätt. Jag är stolt över det vi byggt på så här kort tid, men jag har inte riktigt funnit tid at reflektera. Här, nu, ett år efter det absoluta lågvattenmärket förra året, finns några minuter innan jag sparkar igång söndagens arbete.

Jag skulle vilja titta på de som tror att företagande är en enkel sak, att man bara sitter där och så trillar pengarna in. Alla framgångsrika entreprenörer i min egen vänkrets, sliter hårt, enormt hårt, för att uppnå drömmen. Det jag själv lärt mig, de egenskaper som förändrats är många. Jag har tvingats lära mig prioritera på ett annat sätt. Jag har fått tacka nej till jobb vi egentligen velat ha, för att vi inte haft kapacitet. Jag har fått tvingas låta vänner sluta jobbet för att de inte nådde sina resultat. Jag har sett hur folk i förhandlingar försökt lura mig. Vänner som jag samarbetat med i många år försökte köpa mitt företag med aktier som de visste var värdelösa. Jag har satsat privata pengar i fina fina projekt som svajar och kanske inte överlever. Mina anställda har sett mig stressad till gränsen när jag försökte vara chef, säljare, projektledare, administratör, strateg och människa samtidigt.

Men jag har också fått uppleva glädjen hos srilankesiska barn när vi kommer och hälsar på. Jag har fått nya vänner och lärt mig massor om andra kulturer med mina snart 17 anställda i Sri Lanka som gör ett fantastiskt jobb. Jag har sett anställda som också räknas som vänner växa från att bara programmera till att bli ledare och ta ansvar på nya nivåer. Jag har fått extremt spännande uppdrag som gjort att jag får jobba med stora, stora företag och spännande, spännande start-ups med sjukt bra idéer. Jag har fått bygga ett samarbete med ett av Sveriges mest intressanta företag inom digitaliseringen av skolan som jag brinner för, och jag har byggt mitt personliga nätverk gentemot styrelser och andra kamrater. Jag har träffat och anställt en massa duktiga människor och sitter i en lokal mitt i Brunnsparken i samma byggnad som jag suttit i två gånger tidigare i min karriär.

Det är ett bombardemang av upplevelser och intryck. De senaste 6 månaderna har de mest handlat om att hålla näsan över vattnet i den extrema tillväxten. Jag hoppas, med rekryteringen av projektledare, att jag ska få möjlighet att fokusera min roll på att bygga samarbeten mellan oss och starka parter. Att jag ska få chansen att vara ledig någon söndag i månaden för en picknick eller tur till Vallda, och att jag ska ha tid att titta på körsbärsträden och längta efter nästa års blomning. Jag tror att när jag har ett hus en dag, så ska jag ha ett japanskt körsbärsträd där.

Jag var i Stockholm i veckan och spelade in ett kort avsnitt av en webbkurs som min vän Emelie Ohlsson sätter ihop. Och tidigare i veckan fick jag råd av kloka Ulrika Rudqvist som fick mig inse varför jag borde börja blogga igen. Och så igår, när jag fick träffa Jennie Benjaminsson, driven och glödande ung entreprenör, mest känd från Sveriges Mästerkock, som påminde mig om… mig själv och den glöden som alltid måste vara kärnan i det du gör.

Jag lär mig fortfarande, det är det som är kontentan. Nindev är mitt femte företag om man räknar med de enskilda firmorna. Och det är egentligen inte förrän jag startade Nindev som jag kände mig redo att på allvar axla företagsledarrollen. Att leda företag och driva företag är något helt annorlunda än att vara egenföretagare, det har jag redan märkt efter det här första, galna och fantastiska kvartalet.

Vi har gått från tre till nio anställda, vi har flyttat lokal en gång och börjar redan bli trångbodda igen, på måndag flyger jag till Sri Lanka för att öppna dotterbolag och jag har investerare på tröskeln och jag träffar nya, spännande människor varje dag. Och det är människorna som gör att jag brinner så. Jag ser att mina anställda har roligt på jobbet, jag ser att de mår bra när de är här, att de nästan beklagar när de är sjuka, och att de aldrig ger sig när vi har en deadline.

Men det är en resa att leda företag. Vilka beslut är rätt? Hur hårt ska man satsa? När ska man vara försiktig, när ska man lita på att ett avtal gäller, när behöver man mer? Jag lär mig varje dag och även om jag känner att jag nu har över tio års erfarenhet av företagande så finns det fortfarande nya upptäckter. Och i det ligger också spänningen. När man får träffa så inspirerande människor som de jag mött den här veckan så är det lätt att gå plus i energibanken trots långa timmar och mycket resor.

Jag gör det jag älskar, och därför tror jag att det kommer gå bra för både mig och Nindev.

Jag borde börja blogga igen inser jag. Det är skönt att få skriva av sig och nu har jag lärt mig av THE guru för sociala medier, Ulrika Rudqvist, att det hjälper att vara personlig. Okej, jag kanske aldrig blir lika skicklig på att balansera personlig och privat som Ulrika, men det är ändå roligt att blogga. Som nu, när jag sitter på ett SJ-tåg och väntar på att kanske eventuellt möjligen komma till Stockholm. Och inser att det är ganska bra att få fundera av sig lite halvhögt sådär.

Sedan jag startade upp Nindev har det hänt så oerhört mycket. En del får förbli privat ett tag till, men det har ju onekligen gått bättre än jag önskat. Jag har haft turen att få umgås med riktigt duktiga företagsledare omkring mig, som gett kloka och visa råd. Och så har jag för en gångs skull gjort saker precis som jag själv velat och satsat på det jag tror är rätt och riktigt.

Och så måste jag ju tacka mina team – både teamet på Nindev som jag hoppas ni följer på @teamnindev på Twitter, men också teamet hemmavid, min älskling Hannah Johansson och lille Elmo. Hemmateamet är nog så viktigt att ha koll på när man reser en massa och försöker bygga upp.

Som någon klok människa sa: Happiness is having something to do, someone to love, and something to look forward to.

Ja, nu börjar 2011. Och jag har övergått i en annan relation med min förra arbetsgivare. Jag valde själv att jag skulle gå vidare på egen hand och startade upp Nindev. Det är inte en tråkig skilsmässa utan jag kommer fortfarande lösa de uppdrag jag hade kvar som inte hann avslutas innan min anställning gick vidare. Jag tog på mig ett uppdrag för två år och jag känner att jag lyckades föra det stora projektet i hamn. Det var en stor seger, ett stort projekt.

Och vid sidan av det hann jag med att bygga upp och stärka den växande verksamheten inom digitalt lärande i skolan, också ett område där jag tror Nindev kommer vara verksamt.

Men nu börjar en ny tid och ett nytt år. Vi hade en fantastisk nyårsafton med vänner och jag har haft väldigt stort stöd av Hannah. Det är ett stort steg, men i januari började vi. Tillsammans med fyra fantastiska drabanter ger vi oss ut på ett spännande äventyr. Det kommer bli fantastiskt roligt.