Det kan inte ha undgått den skolintresserade att det varit vapenskrammel i lärarfackens led men nu är ett avtal på plats för alla kommunalt anställda lärare. Det blev 3,5% på två år, samma som de andra avtalen i princip. Men det stora man lyfter fram från fackets sida är att man fick behålla ferietjänsterna. Det innebär att lärarna arbetar 35 timmar i veckan och är ledig på sommaren. Man har dessutom 10 timmar egen tid som ingen får lov att planera, följa upp, utvärdera eller kontrollera på något sätt, där lärarna själva bestämmer vad de gör.

Det är den tiden som arbetsgivaren vill förändra, så att man har 40 timmar arbetstid istället och vanliga semestertider. Detta har man nu tagit strid för i avtalsdiskussionen, men vet ni vad. Jag tror att SKL varit väldigt medvetna om att man inte skulle kunna få igenom denna förändring. Lärarna släpper aldrig möjligheten att jobba 45-timmarsvecka och ha längre semester. Man menar att man får jobba mer om man har 40-timmarsvecka. För mig låter det konstigt. Ska jag jobba mer om jag har 40 timmar i veckan än om jag har 45? Det innebär ju att jag säger att på mina 45 timmar så jobbar jag EGENTLIGEN mindre än 40? Eller?

Nå, hur det nu är med det lämnar jag till klokare män och kvinnor. Lärarna vill inte ha bort dessa typer av tjänster och det vet SKL. Min analys är att SKL spelat ett taktiskt avtalsspel och lagt fram den döda fisken på bordet och sagt: ”låt oss prata om detta”. Lärarfacken har då lagt all energi på att få bort fisken på bordet och allt krut har gått åt för att få behålla ferietjänsterna. Då har SKL i slutändan kontrat med att ”ja, men då får ni inte mer i lön än alla andra grupper”. Och så blev det ett helt vanligt avtal.

Jag tror lärarfacken blivit utspelade i avtalsförhandlingarna. Fritidspedagogerna och förskollärarna i lärarförbundet verkar hålla med, för de har inte ferietjänster, så det enda de fått är 3,5% på två år. Jag tror SKL vann den här matchen på ett alldeles för enkelt sätt.

Ja, den har redan börjat. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, en paraplyorganisation för just dessa, har gått ut med att man vill ha 40-timmars arbetsvecka för alla lärare. Idag har en del lärare detta (det vi kallar normal arbetstid), medan andra har 45-timmarsvecka, där 35 timmar är förlagd och planerad av arbetsgivaren ihop med den anställde, och där 10 timmar är så kallad ”förtroendetid”, som läraren själv använder för att prata med elever, planera lektioner etc, och som inte får sättas ihop med en särskild tid.

Det här är en het potatis. En del lärare tycker det är kanonbra med 40-timmarsvecka och en del älskar sin 35+10-timmarsvecka, eftersom den dels ger lite frihet, men också gör att dessa lärare har långa sommarlov. De extra fem timmarna i veckan är det som utgör grunden till den extra långa semestern som lärare har. Man jobbar helt enkelt över 5 timmar varje vecka för att få vara extra ledig.

Båda lärarförbunden är starkt kritiska till SKL:s förslag och kommer nog inte ge med sig på den punkten. Det ironiska i sammanhanget är att man menar att det kommer ”öka arbetstiden”. Det var här jag började fnissa. För rektorernas argument är ju att de där sista 10 ”osynliga” timmarna inte kan schemaläggas. Och inte heller kontrolleras. En lärare KAN lägga både tio timmar och mer på förberedelser. Men det kan ju också tänkas att en lärare jobbar 35 timmar i veckan och inte riktigt gör alla de där tio utan kanske två eller tre. Och ändå är ledig på sommaren.

Det ironiska blir ju när fackförbunden själva går ut och bekräftar detta genom att säga att ”40-timmarsveckan gör att lärarna får mer arbetstid”. Förstår de inte att vad de säger är att 35+10 timmar är mindre än 40 timmar?

Jag förstår båda sidor i det här dilemmat. Jag är själv en person som gillar att ha friheten att planera min tid, men jag har svårt att tro att många andra yrken skulle kunna säga till sin chef – ”öh, du, planera bara in 30 timmar för mig, jag kör de sista tio på egen hand. Fast du, du får inte lov att fråga mig vad jag gör med de timmarna eller försöka påverka dem.” Förtroendetiden är i det närmaste en helig ko.

Och det kan jag tycka är synd, alldeles oavsett vad man anser om 35+10 eller 40-timmarsvecka. Att man inte kan följa upp och kvalitetssäkra även förtroendetiden. Utan att schemalägga den eller detaljstyra den. Det vore nåt det.

Nu har ännu en expert gett sig ut i våtmarkerna, ledarsidan på SvD, som skriver en lång artikel om hur svenska skolan tappat mark, baserat på en rapport från Skolverket. SvD skriver om problemen med att lärarna fått för lite kunskap om hur de nya läroplanerna skulle börja fungera i praktiken (RÄTT), om att man inte håller med Skolverket om att friskolereformen skulle skapat segregation mellan duktiga och mindre duktiga elever – eller snarare, man håller inte med om att det är ett problem, och så skriver man att individualiseringen av lärandet är ett problem.

SvD skriver:

Visst finns sambandet mellan kateder undervisningens marginalisering, det ökade ansvaret på den enskilde eleven och minskad förståelse. Den som inte kommer från ett hem med studievana blir utelämnad åt wikipedia-undervisningen.

Men det är inte det som Skolverket skrev. I rapportens sammanfattning står såhär:

Under 1990-talet infördes nya läroplaner och kursplaner utan direkta anvisningar om innehåll och metoder i undervisningen. Tanken var att lärarna skulle få mer utrymme att forma undervisningen efter elevernas olika förutsättningar och behov. Men resultatet har snarast blivit ökad individualisering i form av mer arbete på egen hand och mindre lärarledd undervisning i helklass. Individualisering i den bemärkelsen påverkar elevernas resultat negativt och gör också att stödet hemifrån blivit allt viktigare.

Om vi avkodar det. Skolverket skrev: ”Individualisering som inte stöttas av en kompetent lärare som formar utbildningen efter elevens behov påverkar elevens resultat negativt.” SvD säger: ”Om man inte har katederundervisning måste ungdomarna skaffa sig kunskap via Wikipedia och då får de sämre resultat.”

Svenska Dagbladet – var kom katederundervisningen in i det här? När blev ni experter på lärande? Det är inte bara en farlig väg ni slår er in på, den är rentav skadlig. Problemet är inte den minskade katederundervisningen, inte heller att elever kan skaffa fakta från Wikipedia (kalla det inte kunskap bara!). VAR man får tag i pusselbitarna från lärandet har förändrats och det blir inte mer sant att Paris är Frankrikes huvudstad oavsett om det kommer från läraren eller Wikipedia.

Problemet, som Skolverket mycket riktigt skriver, är när läraren som ska ansvara för att eleven i sin individualiserade utveckling växer och blir kunskapsstark, inte har rätt verktyg, inte har rätt resurser och inte har rätt kompetens för den förändrade lärarrollens nya utmaningar. Det är det som alla skolor brottas med. En del vill ”gå tillbaka” till det gamla. Det kan vi glömma. Vi kan inte ha katederundervisning som vi hade förr. Varför? För det har de i Kina. Och de är många, många fler. Vill vi att våra ungdomar ska vara konkurrenskraftiga i framtidens arbetsliv, så måste vi acceptera att vi spelar i den stora ligan nu, och måste ständigt utveckla vårt kunskapslag för att ha en chans i VM.

Den individualiserade elevens utveckling (där vissa ska ha katederundervisning, andra lite mindre av den varan) är RÄTT väg att gå, det är vår enda väg att gå. Men det måste ske i samklang med ett stort, tydligt helhetsgrepp på den svenska skolan och möjlighet för lärare att kompetensutveckla sig inom ramen för den verksamheten.

Idag och halva dagen imorgon ska jag befinna mig på det ”informella ministermötet” i Göteborg, där alla EU:s utbildningsministrar kommer medverka. Det är ju en fantastisk möjlighet att få träffa de som bestämmer kring dessa frågor i hela Europa. Men det lustiga är att ingen skriver om det. Ingenting i GP, ingenting när man googlar (förutom Nej till EU, hallå killar och tjejer – vi röstade för rätt länge sen att vi skulle vara med i klubben?).

Vi ÄR med i EU. Det är vår fjärde beslutsnivå och det är bara att komma in i föreningen och försöka få föreningen att bli som vi vill att den ska bli. Och inom utbildningsområdet kanske jag får en mikroskopisk chans att väcka lite tankar idag. Vi är en av bara sju utställare som kommer till utställningen och vi ska få visa upp vad vi gör när det gäller GRowth-projektet. Jag tycker det ska bli en spännande möjlighet och hoppas kunna fotografera lite också när jag är där, om jag får ha kameran med in för SÄPO.

Jag har lite för lite bilder i den här bloggen, men nu har jag letat upp kamerasladden så att jag kan föra över bilderna även till mac:en som jag oftast jobbar med.

I min förra post  skrev jag om hur urbota dumt det är med lärare som får betyg efter hur bra elever gör ifrån sig på proven. Det var inte riktigt så illa som jag först befarade. Det är nämligen de nationella proven som ska räknas, dvs de prov som är desamma överallt i landet.

Det har bara varit fokus på hur eleverna har trivts men inte hur lärarnas pedagogiska förmåga kunnat påverka kunskapsnivån. Det finns inte någon annan verksamhet där lönen utvärderas utifrån mysfaktor.

Citatet är hämtat från Lars Hemzelius (FP), ordförande i gymnasie- och vuxenutbildningen. Men som många påpekat – hur ska en lärare göra som hamnat i en klass med extremt studiesvaga elever? Ska du mäta efter vilka som har fått de mest studiestarka eleverna?

Och återigen – ska vi verkligen basera all bedömning utifrån traditionella prov, när vi redan idag vet att en del människor lär sig inte bäst genom att läsa texter och rapa svar? Att personer som är språksvaga eller har inlärningsproblem kanske bör göra praktiska redovisningar? Ska lärare i särskolan automatiskt ha hälften av lönen jämfört med lärare i den vanliga gymnasieskolan?

Nej du Hemzelius. Gör om, gör rätt. Ring min chef på jobbet, Karl heter han, så kan vi nog prata lite med våra nätverk och titta på ett förslag som du slipper löpa gatlopp för i pressen, om du nu vill sätta lön efter prestation.

~*~

Sedan fick jag en spännande kommentar av Joakim som är värd att lyfta fram och besvara såhär mer propert.

Är det inte samhället som egentligen är den största kunden för skolan produktion? Och ska lärare bedömas över hur bra kvalitet som de levererar måste väl samhället också vara med och få säga sitt? Om det bara är eleven som ska bedöma kvaliteten blir värderingen väldigt snedvriden kan jag tycka.

Jo, man kan se förhållandet kund-leverantör-beställare på många sätt. Det Joakim beskriver är nog ett av de klassiska. Och det lever ännu. Det finns en anledning att naturvetenskap och teknik och matte står väldigt mycket i fokus när man pratar satsningar – det är vad de stora teknikföretagen har eftersträvat. När jag och Joakim gick i skolan fanns en egen tekniklinje som idag inte lever längre. Den skulle producera framtida ingenjörer till Volvo, SKF, Ericsson och så vidare.

Att det finns en relation mellan samhället och skolan är utom allt tvivel när det gäller behov och leverans. Men jag värjer mig lite mot liknelsen av samhället som beställare och elever som en produkt. Just för att de då blir produkter, som någon annan format. Det ligger lite för nära ett renodlat socialistiskt tänkande, att det är samhället som ska bestämma vad du ska bli som elev. Jag vill ju tvärtom, att vårt samhälle ska formas utifrån vad folk vill och drömmer om.

Då får man naturligtvis också se till från samhällets sida att göra det roligt och spännande med de yrken som det är brist på. Sen kommer arbetsmarknaden och allmäna konjunktursvängningar, teknikutveckling och en rad andra faktorer se till att variationen fortfarande finns kvar.

Men ja, risken med mitt synsätt är att det kanske kommer finnas bristyrken ett tag. Det brukar dock marknaden lösa genom att lönerna går upp och så blir yrkena mer intressanta ändå.

Ja, jag kan prata länge om detta men känner att inlägget svämmar över och återkommer därför hellre i ärendet när vi har nya, spännande ingångar.