Nu har ännu en expert gett sig ut i våtmarkerna, ledarsidan på SvD, som skriver en lång artikel om hur svenska skolan tappat mark, baserat på en rapport från Skolverket. SvD skriver om problemen med att lärarna fått för lite kunskap om hur de nya läroplanerna skulle börja fungera i praktiken (RÄTT), om att man inte håller med Skolverket om att friskolereformen skulle skapat segregation mellan duktiga och mindre duktiga elever – eller snarare, man håller inte med om att det är ett problem, och så skriver man att individualiseringen av lärandet är ett problem.

SvD skriver:

Visst finns sambandet mellan kateder undervisningens marginalisering, det ökade ansvaret på den enskilde eleven och minskad förståelse. Den som inte kommer från ett hem med studievana blir utelämnad åt wikipedia-undervisningen.

Men det är inte det som Skolverket skrev. I rapportens sammanfattning står såhär:

Under 1990-talet infördes nya läroplaner och kursplaner utan direkta anvisningar om innehåll och metoder i undervisningen. Tanken var att lärarna skulle få mer utrymme att forma undervisningen efter elevernas olika förutsättningar och behov. Men resultatet har snarast blivit ökad individualisering i form av mer arbete på egen hand och mindre lärarledd undervisning i helklass. Individualisering i den bemärkelsen påverkar elevernas resultat negativt och gör också att stödet hemifrån blivit allt viktigare.

Om vi avkodar det. Skolverket skrev: ”Individualisering som inte stöttas av en kompetent lärare som formar utbildningen efter elevens behov påverkar elevens resultat negativt.” SvD säger: ”Om man inte har katederundervisning måste ungdomarna skaffa sig kunskap via Wikipedia och då får de sämre resultat.”

Svenska Dagbladet – var kom katederundervisningen in i det här? När blev ni experter på lärande? Det är inte bara en farlig väg ni slår er in på, den är rentav skadlig. Problemet är inte den minskade katederundervisningen, inte heller att elever kan skaffa fakta från Wikipedia (kalla det inte kunskap bara!). VAR man får tag i pusselbitarna från lärandet har förändrats och det blir inte mer sant att Paris är Frankrikes huvudstad oavsett om det kommer från läraren eller Wikipedia.

Problemet, som Skolverket mycket riktigt skriver, är när läraren som ska ansvara för att eleven i sin individualiserade utveckling växer och blir kunskapsstark, inte har rätt verktyg, inte har rätt resurser och inte har rätt kompetens för den förändrade lärarrollens nya utmaningar. Det är det som alla skolor brottas med. En del vill ”gå tillbaka” till det gamla. Det kan vi glömma. Vi kan inte ha katederundervisning som vi hade förr. Varför? För det har de i Kina. Och de är många, många fler. Vill vi att våra ungdomar ska vara konkurrenskraftiga i framtidens arbetsliv, så måste vi acceptera att vi spelar i den stora ligan nu, och måste ständigt utveckla vårt kunskapslag för att ha en chans i VM.

Den individualiserade elevens utveckling (där vissa ska ha katederundervisning, andra lite mindre av den varan) är RÄTT väg att gå, det är vår enda väg att gå. Men det måste ske i samklang med ett stort, tydligt helhetsgrepp på den svenska skolan och möjlighet för lärare att kompetensutveckla sig inom ramen för den verksamheten.

Idag och halva dagen imorgon ska jag befinna mig på det ”informella ministermötet” i Göteborg, där alla EU:s utbildningsministrar kommer medverka. Det är ju en fantastisk möjlighet att få träffa de som bestämmer kring dessa frågor i hela Europa. Men det lustiga är att ingen skriver om det. Ingenting i GP, ingenting när man googlar (förutom Nej till EU, hallå killar och tjejer – vi röstade för rätt länge sen att vi skulle vara med i klubben?).

Vi ÄR med i EU. Det är vår fjärde beslutsnivå och det är bara att komma in i föreningen och försöka få föreningen att bli som vi vill att den ska bli. Och inom utbildningsområdet kanske jag får en mikroskopisk chans att väcka lite tankar idag. Vi är en av bara sju utställare som kommer till utställningen och vi ska få visa upp vad vi gör när det gäller GRowth-projektet. Jag tycker det ska bli en spännande möjlighet och hoppas kunna fotografera lite också när jag är där, om jag får ha kameran med in för SÄPO.

Jag har lite för lite bilder i den här bloggen, men nu har jag letat upp kamerasladden så att jag kan föra över bilderna även till mac:en som jag oftast jobbar med.

I min förra post  skrev jag om hur urbota dumt det är med lärare som får betyg efter hur bra elever gör ifrån sig på proven. Det var inte riktigt så illa som jag först befarade. Det är nämligen de nationella proven som ska räknas, dvs de prov som är desamma överallt i landet.

Det har bara varit fokus på hur eleverna har trivts men inte hur lärarnas pedagogiska förmåga kunnat påverka kunskapsnivån. Det finns inte någon annan verksamhet där lönen utvärderas utifrån mysfaktor.

Citatet är hämtat från Lars Hemzelius (FP), ordförande i gymnasie- och vuxenutbildningen. Men som många påpekat – hur ska en lärare göra som hamnat i en klass med extremt studiesvaga elever? Ska du mäta efter vilka som har fått de mest studiestarka eleverna?

Och återigen – ska vi verkligen basera all bedömning utifrån traditionella prov, när vi redan idag vet att en del människor lär sig inte bäst genom att läsa texter och rapa svar? Att personer som är språksvaga eller har inlärningsproblem kanske bör göra praktiska redovisningar? Ska lärare i särskolan automatiskt ha hälften av lönen jämfört med lärare i den vanliga gymnasieskolan?

Nej du Hemzelius. Gör om, gör rätt. Ring min chef på jobbet, Karl heter han, så kan vi nog prata lite med våra nätverk och titta på ett förslag som du slipper löpa gatlopp för i pressen, om du nu vill sätta lön efter prestation.

~*~

Sedan fick jag en spännande kommentar av Joakim som är värd att lyfta fram och besvara såhär mer propert.

Är det inte samhället som egentligen är den största kunden för skolan produktion? Och ska lärare bedömas över hur bra kvalitet som de levererar måste väl samhället också vara med och få säga sitt? Om det bara är eleven som ska bedöma kvaliteten blir värderingen väldigt snedvriden kan jag tycka.

Jo, man kan se förhållandet kund-leverantör-beställare på många sätt. Det Joakim beskriver är nog ett av de klassiska. Och det lever ännu. Det finns en anledning att naturvetenskap och teknik och matte står väldigt mycket i fokus när man pratar satsningar – det är vad de stora teknikföretagen har eftersträvat. När jag och Joakim gick i skolan fanns en egen tekniklinje som idag inte lever längre. Den skulle producera framtida ingenjörer till Volvo, SKF, Ericsson och så vidare.

Att det finns en relation mellan samhället och skolan är utom allt tvivel när det gäller behov och leverans. Men jag värjer mig lite mot liknelsen av samhället som beställare och elever som en produkt. Just för att de då blir produkter, som någon annan format. Det ligger lite för nära ett renodlat socialistiskt tänkande, att det är samhället som ska bestämma vad du ska bli som elev. Jag vill ju tvärtom, att vårt samhälle ska formas utifrån vad folk vill och drömmer om.

Då får man naturligtvis också se till från samhällets sida att göra det roligt och spännande med de yrken som det är brist på. Sen kommer arbetsmarknaden och allmäna konjunktursvängningar, teknikutveckling och en rad andra faktorer se till att variationen fortfarande finns kvar.

Men ja, risken med mitt synsätt är att det kanske kommer finnas bristyrken ett tag. Det brukar dock marknaden lösa genom att lönerna går upp och så blir yrkena mer intressanta ändå.

Ja, jag kan prata länge om detta men känner att inlägget svämmar över och återkommer därför hellre i ärendet när vi har nya, spännande ingångar.

I dagens Aftonbladet kan man läsa att det finns tankar i Trelleborg om att lärare ska få lön efter hur bra resultat eleverna har på proven. Men vänta nu. Allihop som läser backar ett steg är ni snälla. För visst känns det som man tagit en bra idé (att elever ska få feedbacka på sina lärares prestationer) och gjort fel på fel på fel för att få till en ny spännande idé.

Om eleverna bedöms efter att de kan rapa kunskap med högre resultat… har vi då verkligen förädlat utvecklingen i skolan? Och lockar det inte lärare att göra lättare prov för att eleverna ska få bra resultat och därmed skapa högre löneutrymmen för sig själva? Lärare som är tuffa och sätter ribban högt för sina elever – straffas med lägre löner när eleverna inte får de förväntade resultaten.

För min egen del har jag inget emot att elever får vara med och utvärdera lärare och att elevernas åsikter faktiskt ska räknas. Det är trots allt eleverna som är slutkund och mottagare av kunskap. Men det blir helt fel när belöningen inte bygger på nöjda elever utan på resultat på prov som läraren sätter ihop. Vänta nu… om jag gör ett lätt prov för jag högre lön. Nån som ser något fel i det incitamentsystemet? Jag som trodde att vi ville ha elever som har höga resultat för att de lärt sig mer, inte för att de fått lättare prov?

Och är prov och provresultat verkligen bra former för bedömning?

Nu på morgonen har jag pratat på Global Coach Conference, som hostas av International Coach Federations representanter. Det är en global telefonkonferens med talare varje timme där folk loggar på och lyssnar de timmar de kan. Jag talade om ”Driving the evolution of education” och presenterade GRowth-projektet om hur lärandet förändras och hur skolan måste förändras och utgå ännu mer från elevernas egna drömmar, visioner och förhoppningar.

Läraren är inte längre bara en förmedlare av kunskap utan en guide och coach i kunskapsdjungeln. Det spelar ingen roll hur många pusselbitar du har längre, du kan leta upp en miljon bitar information på google – men du måste ha någon som hjälper dig lägga pusslet. Lärarens roll har förändrats.

Kunskap är bra. Men i sig själv är den tämligen värdelös. Kunskap blir bara bra när den kan användas till något. Och skapas när information blandas med förståelse. Och förståelse av saker vi inte känner till sedan tidigare kan ske genom att vi använder logik – eller fantasi. Logik fungerar bra på sådant som vi har en aning om, eller där vi av tidigare erfarenheter kan gissa oss till vad det rimliga borde vara.

Men när vi står inför helt nya utmaningar, när det vi gjort innan inte kan hjälpa oss, då måste vi ta hjälp av det som finns utanför. Det okända. Då behöver vi fantasi och kreativitet. Fantasi är en slags tankens leklust, som tar vara på vårt mentala barnasinne och låter det leka fritt tills vi får nya idéer.

Jag kommer nog alltid att fascineras över fantasins värld. Vare sig det är i frågan om sagor och berättelser, kluriga spel och gåtor, eller kreativ idéutveckling inom ramen för entreprenörens vardag. För kunskap är coolt – men fantasi är fantastiskt. Ren magi på burk. Eller vad tycker ni?