Vet ni, jag är ju rojalist och jag älskar Sverige. Men idag är det också som ni vet nästan lite ”förbjudet” att göra det, man blir associerad med en massa hemska Sverigedemokrater. Och jag tycker om att skriva om dem, för fenomenet är intressant. Men jag är absolut inte Sverigedemokrat och delar verkligen inte deras värderingar.

Idag skrev ledaren i Svd såhär:

Med Europas blodiga 1900-talshistoria i åtanke är det uppenbart att nationalism bör problematiseras, men måste den offentliga debatten alltid göra det till den grad att det liknar självförakt? Att döma av jublet vid kronprinsessans bröllop, när hon tackade svenska folket för att hon av det fått sin prins, har allmänheten ett mer otvunget förhållande till begreppen

Nationalism är ett säreget ämne. Diskussionen om monarkins vara eller icke-vara, ylandet från vänster om hur djupt odemokratiskt det är att ha en envåldshärskare (jag får anta att det bara gäller om denne först valdes till partiledare och sedan blev diktator i vilket fall det är helt okej att vara envåldshärskare), i kontrast till det sagolikt vackra bröllopet i Stockholm.

Vill vi ha ett Sverige? Eller är nationalstaten förlegad? För en del läsare är frågan berättigad, för andra är den ett stort ”va?”, för konceptet ”Sverige” är så självklart. Men om vi säger att vi inte vill ha kungen kvar, vi vill helst inte fira skolavslutning i kyrkan, vi kan inte fira Lucia för det är stötande, vad är det ”vi” är? Är alla kulturella identitetsyttringar kränkade? Är de avsedda att vara kränkande? När vi samlas i en kyrka på en skolavslutning, är det i syfte att missionera mot de icke-kristna barnen och försöka frälsa dem – eller pratar prästen bara om sommaren. Varför inte istället uppmuntra att fira nästa år i moskén eller synagogan?

En fråga kan vara, får vi fira midsommar? Eller kränker vi någons religion om vi firar midsommar? Det är trots allt en hednisk rit från förkristen tid, ännu mer kontroversiell än Lucia.

Många jag pratar med som är anti-rojalister tycker inte att vi har något som är särskilt svenskt, att allt är en blandning, och att nationella särarter per automatik innebär att man är i ”tassemarkerna” kring rasism och främlingsfientlighet. Att det bästa vore om vi tog allas kulturer och bara blandade dem tills ingen av dem dominerar.

Har ni lagat mat nån gång? De bästa grytorna är där man blandar saker, men fortfarande kan smaka de unika ingredienserna. Inte grytor där allting bara blandats till en osalig röra och det inte längre går att säga vad som är vad. Jag hyllar varje ny influens i den svenska kulturen, men tycker inte att det måste innebära att vi raderar ut de äldre svenska kulturinslagen. Jag tycker det finns en mycket stor poäng med att minnas Evert Taube, även om inte många lyssnar på honom. Jag tycker vår monarki och dess historia, dess kulturella arv, är viktigt, för vår gemensamma identitet, oavsett om vi är födda svenskar eller hitkomna svenskar. Något att samlas kring som säger ”vi är en familj”, och i dagsläget, förutom fotbolls-VM, är kungen en sådan symbol. Det är mitt personligt viktigaste argument FÖR monarkin. Vi behöver symboler, ikoner, kulturella fackelbärare.

Och jag tror att vi behöver en identitet, även om det kanske är så att nationalstaten är förlegad och skapar konflikter. Men om det är sant och vi en dag blir ett ”förenade Europa”, vilket jag inte vet om jag själv tycker är bra, så behöver vi än mer ha vår regionala identitet klar för oss, för att bevara en spännande mustig gryta. I länder som Spanien och Italien, där man fogat samman flera olika länder till ett stort, är detta tydligt. Baskien skiljer sig från Galicien och Katalonien. Toscana är inte Neapel, ej heller Sicilien. Man är i första hand Toscanare eller Katalan, i andra hand Italienare eller Spanjor.

Jag tror att Sverige skulle må bra, och få en bättre integrationspolitik, om vi vågade ta en diskussion om vad Sverige är och står för, vilka kulturella symboler vi har (Hultsfred, Skärgården, midsommar, lucia, midnattssol, raukar, camping, osv), och inte skämmas för dem och plocka bort dem, utan prata om dem. I relation till invandringsfrågan – gärna redan i introduktionsutbildningarna.

För övrigt anser jag att utbildningen i svenska för alla flyktingar och invandrare ska påbörjas inom 30 dagar från ankomst till landet, och att den ska inkludera samhällsorientering med allt från traditioner till praktisk myndighetshantering.

Vi var på Världskulturmuseets Vodou-utställning i lördags. Den har förlängts till 24:e januari och har man inte sett den och gillar att gå på utställning är den väl värd sina 60 kronor. Alla föremål kommer från en privatpersons samling, en schweizisk kvinna som bor på Haiti. Det är spännande att läsa om Haiti och dess historia, den första slavstaten som genom uppror blev fri.

Men mest spännande är ”black boxes”, två rum klädda helt i svart med föremål som hör hemma i Vodou-kulturen. Det ena är ett rum med speglar som har en mystisk och andlig betydelse. Det andra är fyllt med rödsvarta Bizango-figurer, och representerar krigare. Figurerna är byggda på dödskallar och de olika dockorna har kedjor om sig för att hålla inne krafterna. Alla är unika och alla har sin egen historia och sina egna krafter. Det är en märklig religion som man utan tvekan kan förstå hur den influerat många. Det är inte svårt att föreställa sig hur skräckinjagande en del av vodou-kulturen måste kännas för utomstående.

En blandning av afrikansk animism, katolicism och en helt egen andetro. Allting har betydelse. Rök, rom och speglar. Kedjor och dockor utan armar. Ni som inte sett den, gör det. Och läs mer om vodou, en oerhört spännande och helt annan värld. Ett stycke mystik mitt i Göteborg.