Ibland säger folk att det är för att jag är ensambarn som jag gillar bekräftelse. Kanske. Jag vet att jag inte är ensam. Att många av oss blir glada, upprymda, nästan lite lyckliga, när någon säger: ”ÅH, så bra!” eller ”Vad du är duktig på det här!”. Jag tror inte att jag är unik på något sätt. För vi är sådana. Jag har ju tidigare i livet fått förmånen att jobba mycket mer personlig utveckling i en säljande organisation. Där handlar allt om bekräftelse. Om att sätta upp mål och nå dem.

Jag tror att vi hade mått bättre om vi fick med bekräftelse på våra jobb. Jag är lyckligt lottad, för på min arbetsplats är vi noga med att berätta för varandra när vi gör bra saker. Men det är alltför sällsynt. Handen på hjärtat, när ringde din chef senast upp dig för att tacka för att du är en så värdefull medarbetare? När sa en kollega senast till dig att de är väldigt glada att ha dig där, för att du förgyller deras tillvaro? Inte?

Det är tyvärr alltför sällsynt i skolan också. I projektet kring entreprenöriellt lärande som jag driver just nu på jobbet, är det en av stötepunkterna. Att trygga självförtroende, att bygga självkänsla och att ge positiv bekräftelse. Elever behöver höra inte bara om de fått 70 eller 82 rätt på provet, inte bara att de är sena och att de ska sluta med saker, utan även få höra att de är bra. Att de är duktiga på det de gör och att deras talanger är unika. Att deras drömmar är värdefulla, och att de absolut inte ska sluta följa dem.

Nu på morgonen har jag pratat på Global Coach Conference, som hostas av International Coach Federations representanter. Det är en global telefonkonferens med talare varje timme där folk loggar på och lyssnar de timmar de kan. Jag talade om ”Driving the evolution of education” och presenterade GRowth-projektet om hur lärandet förändras och hur skolan måste förändras och utgå ännu mer från elevernas egna drömmar, visioner och förhoppningar.

Läraren är inte längre bara en förmedlare av kunskap utan en guide och coach i kunskapsdjungeln. Det spelar ingen roll hur många pusselbitar du har längre, du kan leta upp en miljon bitar information på google – men du måste ha någon som hjälper dig lägga pusslet. Lärarens roll har förändrats.

Kunskap är bra. Men i sig själv är den tämligen värdelös. Kunskap blir bara bra när den kan användas till något. Och skapas när information blandas med förståelse. Och förståelse av saker vi inte känner till sedan tidigare kan ske genom att vi använder logik – eller fantasi. Logik fungerar bra på sådant som vi har en aning om, eller där vi av tidigare erfarenheter kan gissa oss till vad det rimliga borde vara.

Men när vi står inför helt nya utmaningar, när det vi gjort innan inte kan hjälpa oss, då måste vi ta hjälp av det som finns utanför. Det okända. Då behöver vi fantasi och kreativitet. Fantasi är en slags tankens leklust, som tar vara på vårt mentala barnasinne och låter det leka fritt tills vi får nya idéer.

Jag kommer nog alltid att fascineras över fantasins värld. Vare sig det är i frågan om sagor och berättelser, kluriga spel och gåtor, eller kreativ idéutveckling inom ramen för entreprenörens vardag. För kunskap är coolt – men fantasi är fantastiskt. Ren magi på burk. Eller vad tycker ni?