Det har varit en intensiv vecka med 14 timmars tågresa och många möten. Nästa vecka beger jag mig till Sri Lanka för att starta dotterbolag. Det har bara gått ett kvartal och redan håller allting på att blomma upp som när vårkrokusen slår ut. Det glädjer mig väldigt mycket, men samtidigt vet jag att jag inte skulle klara det utan min lilla familj. Att Hannah är viktig för mig är naturligtvis ingen förvåning, men att Elmo, vår dansk-svenska gårdshund, är så viktig att han får vara med på Nindevs gruppfoton, är kanske inte lika självklart.

Många vänner skrattade lite lätt (av förståeliga skäl) när vi skulle bli med hund. Björn, en hundägare? Inte så troligt. Jag har haft marsvin och boaorm, men inte hund, inte något som förändrar livet och ställer krav på det sättet. Jag kunde inte ens själv tänka på mig som hundägare. Men nu, sedan han kom till oss i en liten pappkartong den där iskalla januaridagen för över två år sen, så har livet aldrig varit detsamma. Det finns liksom inga ord för det där. Att komma hem och ha någon som rusar fram mot dörren för att hälsa på dig och som är så uppenbart överlycklig att se dig.

Därför gör det ont i mig lite grann när jag varit ute och rest så mycket. Inte bara för Hannahs skull, utan kanske ännu mer för Elmos. För med Hannah kan jag ju resonera och förklara varför jag är borta. Jag kan berätta när jag kommer hem och vad jag gör. Vi kan ringas, sms:a och skype:a ibland. Men Elmo förstår ju inte. Allt han vet är ju att husse är borta.

Så när jag sitter här och planerar resan och ordnar lite frukost, så tänker jag inte bara på min sambo, utan även på min hund och vad han betyder. Min lille kille, Elmo.

Dagen före lucia. Det är mörkt ute och vi kröp till sängs efter en mysig hemmakväll med middag på Tidbloms för att fira Hannahs första inlämnade riktiga hemtenta, och en kväll med Elmo-bus och softande i soffan och prat om nya lägenheten. Vår ambition var att gå ut med Elmo ovanligt sent så att han skulle kunna sova länge, och vi med. En riktig sovmorgon. Istället för att gå upp vid sex, kanske lyxa till det och sova till nio.

Det ville inte mitt knä. Länge trodde jag att jag skulle få sova ut ordentligt. Men knäet har blivit successivt sämre sedan i våras framförallt. Kanske är det bristande träning, kanske är det flängandet i nya jobbet. Kanske är det tre trappor utan hiss. Jag vet inte. Men det har blivit sämre, och jag började gå till sjukgymnast igen och träna igen.

Det stora problemet är inte att det värker. Man vänjer sig faktiskt vid värk. Det svåra är när benet stelnar till och man knappt kan röra det, och det knakar i det hela tiden när man böjer på det. Det spelar inte så stor roll vilken ställning jag har det i, efter en halvtimme är det stelt. Efter 45 minuter gör det lite ont att räta ut det. Och ibland när jag sover ligger jag still en timme eller två – i alla fall med knäet, och då kan det göra vansinnigt ont i det när jag rätar på det. Jag vet inte, men jag tror det kallas artros. Så fort jag gått runt ett tag så släpper smärtan och det gör inte ont när jag tränar.

Irriterande kontra sovmorgnar är det i alla fall. Hmpf!

Som vanligt en härlig frukost i Ekeby och snart bär det av iväg till Åstorp för att träffa mamma. Vinterdäcken är på och sen bär det av norrut igen för Warhammerspel imorgon hela dagen. Hannah ska ut och ha hunddate med en tjej från valpkursen och träffa Elina senare. En härlig helg för oss helt enkelt. Vi älskar att åka bil ihop och tur är väl det.

Skönt också att ingen av oss, trots sjukdom i veckan, blev borta särskilt länge. Hannah låg två dagar, jag 1,5 ungefär. Men nu känner jag mig pigg och laddad, och på fredag blir det weekendresa i romantikens förtecken till ljuvliga Barcelona. Det har verkligen blivit ”min” stad i Europa. Love it!

Ta hand om er

Mött på stationen, tacopaj, en hund galen av lycka och en soffa intill min älskling. Härligt! Det blir ingen längre post än såhär. Jo, jag hoppas den lille skinken kryar på sig till helgen!