Det här har jag gått och sugit på hela veckan. Jag har inte riktigt vetat vad jag skulle skriva först. Det är så mycket man vill säga. Men först får ni titta på det här klippet från veckan, om ni av någon anledning helt missat vad det är som händer. Det kan hända att ni måste registrera er på youtube för att få lov att kolla. Då kan ni använda loginet: slasktrattar@gmail.com och inloggningen: loggainmig för att få titta.

Så. Nu har ni tittat. Det här ägde alltså rum nu i veckan. I Uppsala, Sverige. En uppretad folkhop reagerar mot en film som visar två homosexuella män som har sex på film med Mohammedmasker (någon ställde en liten fråga till mig i veckan – om man inte får avbilda Mohammed, hur kan de då veta att det är just Mohammed som avbildats?).

Varför blir de arga?
Så. Profeten Mohammed, frid över hans minne, får inte avbildas. Det står i Koranen. Eller vänta, det gör det inte alls. Det kan man läsa om i en intervju med professorn i Islamologi, Jan Hjärpe. Det handlar alltså om att man inte får ha avgudabilder. Det är samma anledning som gör att katoliker får ha helgon och be till, men protestanter inte har helgonfigurer, eftersom det kan ses som avgudadyrkan. Och sånt är ju allvarligt. Sen blir naturligtvis muslimerna i föreläsningssalen arga för att deras profet framställs som bög och homosexualitet är något mycket mycket fult inom islam.

Får Lars Vilks göra såhär?
Ja, enligt svensk grundlag får han faktiskt det. Han har yttrandefrihet, vi har religionsfrihet och tryckfriheten ger honom all rätt han vill. Samtidigt kan man hävda att det är hets mot folkgrupp, men där stupar man på att det är ett konstnärligt yttrande. Så rent juridiskt har han rätt att göra så. Samtidigt kan man ju ställa sig frågan, är det etiskt? Är det bra att visa på detta? Det blev ju en del väsen när Ecce Homo-utställningen visades också, där Jesus framställs som bög. Men inte riktigt på den här nivån att det krävdes pepparspray och batong. Jag är säker på att syftet är att provocera, att locka fram just den här reaktionen. Det är inte för att han anser det är stor konst. Men han är en stor vän av att pröva konstens gränser, det har han alltid gjort.

Och så analysen…
För mig är de här bilderna lika skrämmande som bilderna från Göteborgskravallerna. De visar på en samhällsförändring som ägt rum. En syn på vad Sverige ”är” – en förändring i den svenska kulturen som ägt rum nånstans mellan att jag tittade på Televinken som liten och i veckan, när arga, unga muslimer attackerade Lars Vilks och poliser på en föreläsning.

Det som stör mig mest är att detta är samma människor som flytt förtryck och ofrihet som gör det här. Jag kan inte låta bli att undra om det här är det vi vill ha, och sorgset sucka åt hur illa vi lyckas med integrationen av de flyktingar och invandrare som kommer hit. Man behöver inte dansa runt en midsommarstång eller ha folkdräkt, men respekt för yttrandefrihet, religionsfrihet och  respekt för varandra är för mig grundläggande svenska värderingar. Med det menar jag inte att de är unika för just svenskfödda, men det är värderingar som vi håller högt i det här landet. Eller åtminstone trodde jag det.

I filmen så skriker en av männen ”Det här är vårt land också, vi betalar skatt”. Är det så man blir ‘svensk’? Att man betalar skatt? Eller finns det överhuvudtaget något vi kan kalla svenska värderingar? Jag tillhör den skara som tror att det finns svenska värderingar. Ibland kallar jag mig osvensk för att jag i viss mån inte följer de svenska värderingarna. Jag inser nu att en egen bloggpost borde handla om vilka de ‘svenska’ värderingarna är.

Men åter till detta. För mig är det sjukt att det här kan och får förekomma. Skrik bu och ropa ut med honom allt ni vill, men när man övergår till våld och kastar sig fram mot en föreläsare. Är det så att vi ska avskaffa yttrandefrihet inom vissa områden för att de berör olika människor illa? Jag tycker det är hemskt nog att det finns orter där man inte sjunger nationalsången på skolavslutningen för att det anses beröra vissa människor illa.

Jag kan tycka att seden vi har att visa fredliga avsikter genom att ta i hand är ganska bra. Men den har ju också i rättslig prövning visat sig vara något som kränker andra. Jag tror dock att om jag börjat vägra ta kvinnor i hand på min arbetsplats så skulle jag nog bli ganska illa bemött och förmodligen få ett samtal av chefen.

Så frågan är, hur långt ska vi gå i våra lagar och förordningar för att tillgodose specialintressen? Och då menar jag inte bara muslimer, då menar jag andra specialintressen också. Det kan lika gärna vara extrema kristna som vill förbjuda gayparader, eller extremhögern som vill ditt eller datt. Om vi börjar tumma på grundläggande friheter och rättigheter som att säga vad vi vill och tycka vad vi vill, hamnar vi inte i ett träsk där någon måste bestämma vilka lobbygrupper som har företräde över andra?

Videon är för mig en sorglig berättelse om Sverige idag. Är det här framtiden i fler föreläsningssalar? Måste vi bli så platta och okontroversiella att vi aldrig upprör, aldrig berör, för att ingen ska bli arg eller kränkt? Är vi världens mest kränkta folk?

Ibland kommer diskussionen upp vid middagsbordet. Ni har alla haft den, det är jag säker på. ”Men vad tycker du egentligen om muslimer?”. Frågan har pratats om i säkerligen tjugo år, sedan muslimska flyktingar började komma till Sverige i större mängder. Det är ju just muslimer som det oftast pratas om, när man pratar om invandrare. Eller?

Har någon av er fått frågan: ”Vad tycker du egentligen om buddhister?”. Det är ju inte direkt så att andra flyktingar definieras utifrån sin religion. Har ni tänkt på det? Det är egentligen bara de religiösa muslimerna (och med dem buntar vi glatt alla som är sekulära muslimer också), som omedelbart definieras från att de är muslimer snarare än att de är indonesier, pakistanier, marockaner, libaneser, somalier eller kosovoalbaner. Medan däremot finnar, kroater, vietnameser, colombianer alla definieras utifrån var de kommer.

Men här har vi en av anledningarna att Sverigedemokraterna fått sådan framgång att de nu snart kommer sitta i riksdagen. I politiken har man inte diskuterat invandringen som ett ämne förrän de senaste två-tre mandatperioderna, men i stugorna har det pratats länge. Är det då så mycket invandrare i Sverige, egentligen?

Enligt statistiska centralbyrån är används två termer för invandrare. Dels ”utrikes födda”, den mest snäva definitionen på invandrare. Det innebär att du inte är född i Sverige. I folkmun tror jag att många skulle vidga den definitionen till att omfatta även de som har två utrikes födda föräldrar, vilket i SCB:s definition kallas för ”utländsk bakgrund.” Det gäller cirka 18% av Sveriges befolkning eller 1,67 miljoner människor. 2005 var det 15%, vilket innebär en ökning på 20% av andelen invandrare de senaste tre åren.

Man får inte prata om invandring, det anses fult och man blir rasiststämplad bara för att man tar upp integration. Så politikerna har länge låtit bli, invandrare är inte en röststark grupp och valdeltagandet är lägre i dessa grupper än i befolkningen i stort. En gång vart fjärde år kommer gamla slogans fram som ”Till Rosenbad via Rosengård” (Folkpartiet inför valet 2002). Däremellan mycket lite.

Vi behöver prata om integration, vi behöver ha en politik för invandrare som kommer hit. Det är katastrofalt att man inte får lära sig svenska förrän man fått uppehållstillstånd, när den processen kan ta flera år. Just nu är det SD som i mångt och mycket definierar debatten och så blir det en debatt för och emot SD, som inte har ett dugg med sakfrågan att göra. Jag vill prata om det här:

• Hur ser vi till att invandrare som kommer hit får en snabb behandling i systemet så de vet om de får stanna?
• Hur många invandrare om året kan vi ta emot? Just nu är 18% av befolkningen av utländsk härkomst.
• Hur ser vi till att dessa invandrare får jobb, utbildning och blir lika attraktiva på arbetsmarknaden som de ”av inhemsk härkomst”.
• Hur minskar vi det sociala och ekonomiska utanförskapet?
• Hur minskar vi fördomarna?

Detta är viktiga frågor. Men i den debatten, där vi måste inse att världen är inte längre bara Sverige, måste vi också kunna fundera på. Är 18% en rimlig siffra?

Nu blev det här ett inlägg mest om statistik, men det jag egentligen ville fundera på är de frågor som man inte riktigt får ställa och en punkt där jag kan tycka vi är lite väl ”svenska” ibland. Det var för att jag läste den här artikeln i SvD. Det fick mig att tänka på ett uppdrag jag har där vi fick ta bort en kyrka från en barnteckning över en stad. Det kunde anses stötande att man skulle behöva titta på en kyrka om man var muslim.

Ursäkta mig? Det här med kultur, och ”det är stötande för oss att…” som ofta kommer upp. Flickorna som gjorde TV men vägrade ta män i hand, den kvinnliga polisen som ville ha slöja på jobbet, förskolelärarinnan som hade burka på sig (men bara när det kom män på besök) och skolavslutningarna som inte hålls i kyrkan längre och där några kommuner skippat det här med att fira nationaldagen i skolan för att den svenska flaggan kan anses stötande mot den islamska tron. Ursäkta mig?

Varför måste det vara så att ”din” kultur är viktigare än ”min” kultur? Om integrationen bara består i att vi tar bort alla stötande element ur den svenska kulturen så blir det inte mycket kvar. I den svenska kulturen är det stötande att man inte hälsar på varandra genom att ta i hand när man möts. I vissa delar av den muslimska är det stötande att kvinnor tar i hand med främmande män. Så vi låter bli att hälsa. Det är stötande för pojkar och flickor att ha gymnastik ihop, så ibland slipper muslimska flickor ha gymnastik för att de är muslimer. Har inte dessa barn samma behov av att röra på sig som vi anser att andra barn har?

Jag tror vi måste ha en ärlig och öppen dialog om vad vi vill ha för slags Sverige 2025 när vi har 25% av utländsk härkomst med nuvarande utveckling. Hur vi vill att integration ska fungera. Vilka friheter vi är beredda att kompromissa bort för egen del för att inte stöta oss med andra kulturer, och vilka vi ska försvara. Det räcker inte att äta falafel och tro att vi gjort det vi behöver. Vi behöver i grunden förändra vår syn på Sverige och vad Sverige är och vi behöver göra mer. Vi är inte längre ett svenskt land. Vi måste acceptera det. Det räcker inte att bara sluta med de kulturyttringar som andra tar illa upp för. Det är en enkel lösning, men i längden en mycket dålig lösning. Vi behöver ta vissa strider för vissa saker. Barnäktenskap, hedersmord, omskärelse. Där är vi idag och strider, även om debatten är kluven.

Min privata syn är att min kultur får inte bli inskränkt av att din kultur ska ta plats. Jag skulle aldrig servera fläsk om jag hade en muslim på middag, men jag skulle inte må bra om jag inte fick konversera med hans fru. Och jag skulle förmodligen bli riktigt irriterad om han vägrade prata med Hannah för att hon var kvinna eller att jag tvingades skicka iväg Elmo till annan ort för att hans kultur ansåg att hundar var smutsiga djur. Då väljer jag hellre att inte bjuda över just den personen på middag. Och därmed är segregationen ett faktum.

Där nånstans står jag. Samhällsmässigt behöver vi invandring, men vi behöver också en politik för hur vi vill att den ska fungera och hur den ska gynna vårt samhälle och berika det, inte bara ekonomiskt utan även socialt och kulturellt. Vi ska inte sluta vara demokratiska, öppna, sekulariserade och accepterande. Det är svenskt och jag tror att just de värderingarna är värda att kämpa för.