Ja, efter kontroversiella valfilmer och ömsom utfrysning, ömsom frontalangrepp, visar nu de senaste mätningarna på närmare 6% för Jimmie Åkesson och radikalerna i Sverigedemokraterna. Som socialliberal är jag inte särskilt imponerad av deras politik och märkliga syn på invandringsproblematiken. ”Vi har problem med invandringen, alltså är det fel på invandrarna,” så tolkar jag den. Ungefär som Miljöpartiets syn på bilar: ”Vi har problem med miljöutsläpp från trafiken, alltså är det fel på alla som kör bil.”

Däremot är jag intresserad oerhört mycket av Sverigedemokraternas resa mot riksdagen ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv. Det är inte så ofta nya partier kommer in. Ny Demokrati med sin engångsblomma, men Sverigedemokraterna får vi nog vänja oss vid ett tag framöver, åtminstone om man ska tolka utvecklingen i resten av Europa.

Många har i diskussioner frågat mig om Sverigedemokraterna verkligen kommer komma in, om folk verkligen röstar på dem så de får 4% i landets riksdagsval. Njae, det är jag inte säker på. Men jag svarar alltid otvetydigt JA på frågan om de kommer in i riksdagen. På samma sätt som KD en gång kom in, via den andra vägen. Ni vet, 12% i ett enskilt valdistrikt.

Förra valet hade Sverigedemokraterna 10% i Skåne Län Västras valdistrikt. Tror ni de kommer mäkta med en ynka ökning på två procentenheter under de fyra år som gått i Landskrona och kringliggande kommuner när de dessutom har över 20% i kommunalvalet i stan? Det tror jag. Eller rättare sagt, jag vet att de kommer att dyka upp i riksdagen i höst, alldeles oavsett vad ledarsidor och andra politiker tycker. Så det är bara att rusta upp argumenten, Jimmie och de andra kommer sitta i riksdagens kammare i höst.

Och det glädjer mig inte det minsta. Utom på ett enda område – ÄNTLIGEN kan de andra partierna inte längre sopa ämnet ”invandring & integration” under mattan utom vid valen. Nu måste man prata om hur vi vill ge invandrare rättvisa och bra möjligheter att delta i det svenska samhället. Om 20 år tror jag att vi har kortare handläggningstider, bättre jobbprocent, högre genomsnittsinkomst och bättre utbildningsnivå på de svenska invandrarna än idag. Och det ironiska är att då har vi delvis Jimmie Åkesson och hans nationalistiska drabanter att tacka för ett bättre, mer integrerat Sverige. Trots att deras politik sa tvärtom.

Ibland kommer diskussionen upp vid middagsbordet. Ni har alla haft den, det är jag säker på. ”Men vad tycker du egentligen om muslimer?”. Frågan har pratats om i säkerligen tjugo år, sedan muslimska flyktingar började komma till Sverige i större mängder. Det är ju just muslimer som det oftast pratas om, när man pratar om invandrare. Eller?

Har någon av er fått frågan: ”Vad tycker du egentligen om buddhister?”. Det är ju inte direkt så att andra flyktingar definieras utifrån sin religion. Har ni tänkt på det? Det är egentligen bara de religiösa muslimerna (och med dem buntar vi glatt alla som är sekulära muslimer också), som omedelbart definieras från att de är muslimer snarare än att de är indonesier, pakistanier, marockaner, libaneser, somalier eller kosovoalbaner. Medan däremot finnar, kroater, vietnameser, colombianer alla definieras utifrån var de kommer.

Men här har vi en av anledningarna att Sverigedemokraterna fått sådan framgång att de nu snart kommer sitta i riksdagen. I politiken har man inte diskuterat invandringen som ett ämne förrän de senaste två-tre mandatperioderna, men i stugorna har det pratats länge. Är det då så mycket invandrare i Sverige, egentligen?

Enligt statistiska centralbyrån är används två termer för invandrare. Dels ”utrikes födda”, den mest snäva definitionen på invandrare. Det innebär att du inte är född i Sverige. I folkmun tror jag att många skulle vidga den definitionen till att omfatta även de som har två utrikes födda föräldrar, vilket i SCB:s definition kallas för ”utländsk bakgrund.” Det gäller cirka 18% av Sveriges befolkning eller 1,67 miljoner människor. 2005 var det 15%, vilket innebär en ökning på 20% av andelen invandrare de senaste tre åren.

Man får inte prata om invandring, det anses fult och man blir rasiststämplad bara för att man tar upp integration. Så politikerna har länge låtit bli, invandrare är inte en röststark grupp och valdeltagandet är lägre i dessa grupper än i befolkningen i stort. En gång vart fjärde år kommer gamla slogans fram som ”Till Rosenbad via Rosengård” (Folkpartiet inför valet 2002). Däremellan mycket lite.

Vi behöver prata om integration, vi behöver ha en politik för invandrare som kommer hit. Det är katastrofalt att man inte får lära sig svenska förrän man fått uppehållstillstånd, när den processen kan ta flera år. Just nu är det SD som i mångt och mycket definierar debatten och så blir det en debatt för och emot SD, som inte har ett dugg med sakfrågan att göra. Jag vill prata om det här:

• Hur ser vi till att invandrare som kommer hit får en snabb behandling i systemet så de vet om de får stanna?
• Hur många invandrare om året kan vi ta emot? Just nu är 18% av befolkningen av utländsk härkomst.
• Hur ser vi till att dessa invandrare får jobb, utbildning och blir lika attraktiva på arbetsmarknaden som de ”av inhemsk härkomst”.
• Hur minskar vi det sociala och ekonomiska utanförskapet?
• Hur minskar vi fördomarna?

Detta är viktiga frågor. Men i den debatten, där vi måste inse att världen är inte längre bara Sverige, måste vi också kunna fundera på. Är 18% en rimlig siffra?

Nu blev det här ett inlägg mest om statistik, men det jag egentligen ville fundera på är de frågor som man inte riktigt får ställa och en punkt där jag kan tycka vi är lite väl ”svenska” ibland. Det var för att jag läste den här artikeln i SvD. Det fick mig att tänka på ett uppdrag jag har där vi fick ta bort en kyrka från en barnteckning över en stad. Det kunde anses stötande att man skulle behöva titta på en kyrka om man var muslim.

Ursäkta mig? Det här med kultur, och ”det är stötande för oss att…” som ofta kommer upp. Flickorna som gjorde TV men vägrade ta män i hand, den kvinnliga polisen som ville ha slöja på jobbet, förskolelärarinnan som hade burka på sig (men bara när det kom män på besök) och skolavslutningarna som inte hålls i kyrkan längre och där några kommuner skippat det här med att fira nationaldagen i skolan för att den svenska flaggan kan anses stötande mot den islamska tron. Ursäkta mig?

Varför måste det vara så att ”din” kultur är viktigare än ”min” kultur? Om integrationen bara består i att vi tar bort alla stötande element ur den svenska kulturen så blir det inte mycket kvar. I den svenska kulturen är det stötande att man inte hälsar på varandra genom att ta i hand när man möts. I vissa delar av den muslimska är det stötande att kvinnor tar i hand med främmande män. Så vi låter bli att hälsa. Det är stötande för pojkar och flickor att ha gymnastik ihop, så ibland slipper muslimska flickor ha gymnastik för att de är muslimer. Har inte dessa barn samma behov av att röra på sig som vi anser att andra barn har?

Jag tror vi måste ha en ärlig och öppen dialog om vad vi vill ha för slags Sverige 2025 när vi har 25% av utländsk härkomst med nuvarande utveckling. Hur vi vill att integration ska fungera. Vilka friheter vi är beredda att kompromissa bort för egen del för att inte stöta oss med andra kulturer, och vilka vi ska försvara. Det räcker inte att äta falafel och tro att vi gjort det vi behöver. Vi behöver i grunden förändra vår syn på Sverige och vad Sverige är och vi behöver göra mer. Vi är inte längre ett svenskt land. Vi måste acceptera det. Det räcker inte att bara sluta med de kulturyttringar som andra tar illa upp för. Det är en enkel lösning, men i längden en mycket dålig lösning. Vi behöver ta vissa strider för vissa saker. Barnäktenskap, hedersmord, omskärelse. Där är vi idag och strider, även om debatten är kluven.

Min privata syn är att min kultur får inte bli inskränkt av att din kultur ska ta plats. Jag skulle aldrig servera fläsk om jag hade en muslim på middag, men jag skulle inte må bra om jag inte fick konversera med hans fru. Och jag skulle förmodligen bli riktigt irriterad om han vägrade prata med Hannah för att hon var kvinna eller att jag tvingades skicka iväg Elmo till annan ort för att hans kultur ansåg att hundar var smutsiga djur. Då väljer jag hellre att inte bjuda över just den personen på middag. Och därmed är segregationen ett faktum.

Där nånstans står jag. Samhällsmässigt behöver vi invandring, men vi behöver också en politik för hur vi vill att den ska fungera och hur den ska gynna vårt samhälle och berika det, inte bara ekonomiskt utan även socialt och kulturellt. Vi ska inte sluta vara demokratiska, öppna, sekulariserade och accepterande. Det är svenskt och jag tror att just de värderingarna är värda att kämpa för.