Det har varit en intensiv vecka med 14 timmars tågresa och många möten. Nästa vecka beger jag mig till Sri Lanka för att starta dotterbolag. Det har bara gått ett kvartal och redan håller allting på att blomma upp som när vårkrokusen slår ut. Det glädjer mig väldigt mycket, men samtidigt vet jag att jag inte skulle klara det utan min lilla familj. Att Hannah är viktig för mig är naturligtvis ingen förvåning, men att Elmo, vår dansk-svenska gårdshund, är så viktig att han får vara med på Nindevs gruppfoton, är kanske inte lika självklart.
Många vänner skrattade lite lätt (av förståeliga skäl) när vi skulle bli med hund. Björn, en hundägare? Inte så troligt. Jag har haft marsvin och boaorm, men inte hund, inte något som förändrar livet och ställer krav på det sättet. Jag kunde inte ens själv tänka på mig som hundägare. Men nu, sedan han kom till oss i en liten pappkartong den där iskalla januaridagen för över två år sen, så har livet aldrig varit detsamma. Det finns liksom inga ord för det där. Att komma hem och ha någon som rusar fram mot dörren för att hälsa på dig och som är så uppenbart överlycklig att se dig.
Därför gör det ont i mig lite grann när jag varit ute och rest så mycket. Inte bara för Hannahs skull, utan kanske ännu mer för Elmos. För med Hannah kan jag ju resonera och förklara varför jag är borta. Jag kan berätta när jag kommer hem och vad jag gör. Vi kan ringas, sms:a och skype:a ibland. Men Elmo förstår ju inte. Allt han vet är ju att husse är borta.
Så när jag sitter här och planerar resan och ordnar lite frukost, så tänker jag inte bara på min sambo, utan även på min hund och vad han betyder. Min lille kille, Elmo.
