Idag finns inte så mycket att skriva om egentligen. Var och hämtade lajvprylar som varit undanstoppade och insåg att jag saknar Kampen i Ringen som börjar idag. Fredrik och Jonas är på väg dit och ska lajva. Förra året spelade jag en benediktinermunk och mitt knä svullnade upp till en fotbolls storlek (jo, på allvar en fotboll) och jag fick åka i transport till Dr. Benny och syster Jennie på höglandssjukhuset och vara kvar där (sämre kan man ha det, jag fick glass, cola och spela poker en kväll), men var verkligen fast där tills fyra dagar senare  då jag skulle magnetröntgas.

Så i år blev det inget. Det hade ju inte gått ändå, Hannah är inte någon lajvare (än ;-), och att sticka iväg en hel vecka vår första sommar hade varit trist för henne när jag bara har några veckors semester. Men nästa år kanske det kan bli lite lajv igen. Det är svårt att beskriva hur lajv förändrar, men efter en dag i skogen, andra morgonen man vaknar upp i skogen på en fäll, och hör fåglarna utanför, då är det något särskilt. Någonstans där under den andra lajvdagen (inte den första), så tappar man bort vardagen. Man tittar inte på mobilen, för det finns ingen mobil. Man kollar inte internet, för det finns inget internet. Man tittar inte på tv, för det finns ingen tv. Man slappnar av.

Mitt liv förändras så fort. Jag vet inte ens vad som hände från det att jag kom hem från England och ska sanningen fram var jag ganska förvirrad över alla förändringar i början. Jag gick från nybliven singel med stora relationsskador och ensamföretagare med utsen järn i elden till kommunalanställd med sambo och hund på bara 7 månader. Det är fantastiskt skönt att ha tryggheten och verkligen vara älskad, men det har tagit större delen av våren att faktiskt vänja sig vid att ha 9-5 rutiner och att leva ett liv som inte drivs av mina egna idéer och min egen kreativitet utan av en rad olika måsten. Jag känner mig lite som en Peter Pan som försöker bli vuxen ibland. Som om jag "måste" göra en massa saker, när jag egentligen bara vill dansa genom livet och göra roliga, spännande och fascinerande saker. Men det är väl dags att bli vuxen nu då. Nån gång måste jag ju.

Vi såg "Finding Neverland" häromdagen, om att hitta sin inre glöd och våga tro på sagan. Det som jag lovat mig själv att aldrig sluta med, att få vara trogen sagan livet ut. Den underbara berättelsen om Nangijala, om Narnia om Fylke, om Arthurs hov, om Avalon och Övärlden. Men vuxenlivet knackar på nu, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av det.

Jag ska ändå få min ‘tystnadskick’ i skogen i pappas stuga. Den stuga jag aldrig nånsin vill bli av med och som jag innerligt hoppas blir min en dag. Där har man inte heller internet eller telefon om man inte verkligen anstränger sig. Då kan man få uppkoppling. Men jag ska inte anstränga mig så mycket. Jag ska vara, sola, bada och tänka. Där ska jag vara, tänka, skriva, busa med Elmo och bada med Hannah.

Jag hoppas mycket på min höst och jag tror att jag ska fundera över mina mål när jag är i stugan. Jag mår inte bra när jag bara "hänger med strömmen" utan jag vill ha drivkrafter, måste ha drivkrafter. Jag klarar inte av att bara vara en passiv åskådare till livet utan vill ständigt aktivt delta. Jag hoppas att jag kan hitta min glöd igen i höst, och börja drömma lite igen om omöjliga saker. Eller det kanske man inte får när man blir vuxen?

Det finns få saker som gör mig så irriterad som åldersdiskriminering. Ända sedan jag själv var ung har jag mötts av nån slags fnysande på näsan åt mig som var ung, ambitiös och idealistisk. "Det går inte". "Du är inte gammal nog att förstå". Det gjorde mig frustrerad då, och det gör mig frustrerad nu.

Vad kan väl ungdomar om sånt? Vad vet de? Vad kan de? Gärna i kombination med andra fördomar. Men se hur han klär sig, han ser inte klok ut! (en vän till mig med IQ 130+ som är snäll, lojal och extremt smart men som klär sig annorlunda). Men är inte hon blåst? (om en framgångsrik 18-årig entreprenör).

Hela mitt liv har jag imponerats av den obändiga kraften i ungdomar som vill förändra världen. De saknar bara verktygen och erfarenheten för att göra det på rätt sätt, och de har inte nycklarna till vuxenvärldens arenor. Det är vi skyldiga att ge dem. Om vi vill förändra. Utanför Taizé i lilla Frankrike campar tiotusentals ungdomar varje vecka för att bara hänga med en grupp munkar. I Sverige organiserar sig 60.000 ungdomar kring sin största hobby, spel, och organiserar dussintals stora konvent med tusentals besökare vardera, helt ideellt. Och det finns många, många exempel.

Ungdomar kan. Du med, om du bara vågar. Du måste bara vilja lite mer än att festa och slappa. Du måste våga, vilja och ta dig igenom. När jag åkte till USA insåg jag att "kan-inte-går-inte-håll-dig-på-mattan" är en illusion som vi svenskar lägger på oss själva. Som en vägg av rent smör som man kan banka på hur länge som helst utan att komma igenom. Men jag kom hem från USA med en varm kniv och skar rakt igenom. Åtta månader efter jag kom hem satt jag och var ansvarig för att skriva alla texter till Ikeas första seriösa webbsida.

Det går. Tro inte på jante. Glöm jante. Kör ändå!

I gårdagens avsnitt av Grey’s Anatomy kämpar Meredith med sina kluvna känslor inför en mördare som är på väg att dö och är beredd att lämna över sina organ till en dödssjuk pojke i rummet intill som inte hunnit leva alls. Hon känner sympati för massmördaren och han är beredd att dö för att få lämna över organen. Som läkare får hon inte ge honom rådet att ta livet av sig, men berättar ändå på omvägar hur han kan försöka. Till slut blir han ändå räddad av en annan läkare och barnet får inte hans lever och tarmar utan han förs med bandage från sjuksängen direkt till avrättningsbädden. Den lille pojken räddas naturligtvis av ett mirakel precis på slutet.

Frågan väckte tankar. Inte bara den "gamla vanliga" – rätten till ett värdigt liv och en värdig död och vem som bestämmer över ett liv. Men också om vad som är värt att offra för att rädda någon annan. Det finns klassiska moraliska frågor som används ibland. Svara själv på dem och fundera lite på hur du värderar livet?

1. Skulle du kunna tänka dig slå ihjäl en äcklig spyfluga med en flugsmälla om du fick 100 kronor?
2. Skulle du kunna tänka dig att slå ihjäl en krabba genom att slänga en jättestor sten på den om du fick 5000 kronor?
3. Skulle du kunna tänka dig att låta en kanin som fastnat i en strypsnara hänga kvar där och kväva sig själv om du fick 50.000 kronor för att inte göra något?
4. Skulle du kunna tänka dig att slå en okänd människa i ansiktet så hårt du kan om du fick en miljon kronor?
5. Skulle det underlätta om du visste att det var en serievåldtäktsman?
6. Om du visste att det var en massmördare och serievåldtäktsman, skulle du kunna tänka dig att göra honom mer illa än bara slå honom en gång i ansiktet för en miljon? Vad skulle du kunna göra?
7. Om du kunde rädda fem små barn som var svårt sjuka genom att skjuta våldtäktsmannen i ansiktet med en pistol men du inte fick några pengar, skulle du kunna göra det då?
8. Om du istället var tvungen att själv skära halsen av honom med en kniv, skulle det göra det lättare eller svårare?

Man kan fortsätta ganska länge, sådana här frågor diskuteras ofta på etikklasser och i andra liknande sammanhang och kommer faktiskt upp på en del ledarskapsutbildningar, om än inte lika tillspetsat. Möjligheten att skada andra för personlig vinning eller för "det godas sak" är intressant. De flesta människor lever i en relativistisk värld, där gott och ont är personlig moralisk historia, något vi väljer enligt våra sociala och kulturella normer. En del människor lever i en absolut värld, där det finns ett absolut rätt och ett absolut fel.

Det gjordes också ett experiment i USA där folk fick order om att trycka på knappar för att bestraffa en person i ett annat rum. Det kallas för Milgramtestet och du kan läsa mer om det här (wikipedia, engelska). En annan klassisk övning som förekommer i många ledarskapsutbildningar (jag har för mig att mamma gjort den en gång på sin utbildning till förskollärare) är att man får en lista på personer där man vet kön, ålder, yrke och en kort rad om varje person och sedan ska välja ut 10 av 100 som får plats i ett bombsäkert skyddsrum vid ett kärnvapenkrig och så ska grupperna diskutera hur de valt. Om de valt pragmatiskt – tex "onda" gravida mamman, eller moraliskt – tex den åldrade snälla gubben, eller vilka andra kriterier de lagt på gruppen. Den övningen är inte heller enkel.

Rätt och fel, vem som bestämmer över vem som får leva och dö. En svår fråga. Det finns nog inga svar som jag kan ge som löser upp den knuten, men tankarna väcktes i gårdagens tittande på Grey’s Anatomy. Att livet är heligt, det håller jag med om. Men ändå är jag för abort och kvinnans rätt att välja (dock helst inte i form av "nä, jag tar en kille istället, abortera det här tjejfostret", som det var om på nyheterna för inte så länge sedan). Och jag tycker det är fel att mörda, men kan inte lova att jag inte skulle hålla mig från att döda en våldtäktsman om jag sprang på en sådan situation. Så jag är väl inte mer konsekvent än amerikanska "pro-life"-rörelsen (läs: anti-abort), när de säger att livet är heligt, men är för avrättningar.

När jag bodde i Georgia var det fortfarande elektriska stolen som avrättade folk, det har ändrats nu. De flesta stater kör med giftspruta, men om du är ute efter en annorlunda avrättning rekommenderar jag dig att dö i Missouri om du vill veta hur gaskammaren känns. Du kan också begå brott i Florida och välja elektriska stolen där, eller delstaten Washington på västkusten där man fortfarande hänger folk, och vill du bli arkebuserad av tolv man med gevär som skjuter dig så ska du begå ett brott i Idaho och hävda att det är opraktiskt att sätta en spruta i dig (du kan ju ha sprutskräck!). Känner du att ingen av de här metoderna passar dig får du åka till en delstat som avskaffat dödsstraffet och begå ett federalt brott (råna ett postkontor t.ex.), då måste nämligen domaren hitta på en avrättningsmetod åt dig eftersom man annars följer de metoder som finns i delstaten där brottet begicks.

Världen är upp och ner ibland. Ha en bra dag, trots allt prat om dödsstraff. Grey’s väcker tankar ibland…. :)

Kunskap är bra. Men i sig själv är den tämligen värdelös. Kunskap blir bara bra när den kan användas till något. Och skapas när information blandas med förståelse. Och förståelse av saker vi inte känner till sedan tidigare kan ske genom att vi använder logik – eller fantasi. Logik fungerar bra på sådant som vi har en aning om, eller där vi av tidigare erfarenheter kan gissa oss till vad det rimliga borde vara.

Men när vi står inför helt nya utmaningar, när det vi gjort innan inte kan hjälpa oss, då måste vi ta hjälp av det som finns utanför. Det okända. Då behöver vi fantasi och kreativitet. Fantasi är en slags tankens leklust, som tar vara på vårt mentala barnasinne och låter det leka fritt tills vi får nya idéer.

Jag kommer nog alltid att fascineras över fantasins värld. Vare sig det är i frågan om sagor och berättelser, kluriga spel och gåtor, eller kreativ idéutveckling inom ramen för entreprenörens vardag. För kunskap är coolt – men fantasi är fantastiskt. Ren magi på burk. Eller vad tycker ni?

Lev väl,
Björn