I Sri Lanka, har jag lärt mig, handlar allt om hur du är och hur du bemöter folk. Mitt favoritsätt att kommunicera, mail, är helt meningslöst och kan bara användas för att i efterhand skicka över ren information. I Sverige kan jag förhandla och prata med folk på mailen. Här – måste man träffas. Jag har precis återkommit från en middag med Mr. Fernando, där vi diskuterade Indiens roll i förhållande till Sri Lanka och vad turister och investerare ofta glömmer när de är här.

Jag måste erkänna att jag är lite kär i det här landet. Ett land av drömmar och möjligheter för de som bor här. Ett krig som tagit slut, äntligen. Och många drömmar och önskemål, många problem och utmaningar. Men det förefaller mig märkligt att SIDA drar sig ur nu när kriget är slut. Som om man tog en sidas preferens istället för neutraliteten. ”Nej, nu förlorade våra fans så nu drar vi”. Det är väl när kriget är slut som det verkliga jobbet börjar och de stora möjligheterna att påverka finns? Och om Sverige verkligen ska se sig som neutrala i den här konflikten och vill värna om minoritetsgrupperna i landet, så är det väl NU tillfället är som störst.

I min värld, min enkla lekmannavärld, så är det svårare att påverka policy medan en konflikt pågår och positionerna är härdade, än nu när krigandet är över och återuppbyggnaden börjat. Eller? Så varför drar vi oss ur när vi behövs som mest? För att ”vår” sida inte vann? Jag tror det är mer komplext än så, jag förenklar här för att det är en blogg.

Och personerna ovan då? Ja, de kräver en helt egen historia men det är tre herrar jag mött under veckan som på olika sätt blivit en del av mina Sri Lanka-äventyr. Liksom Victor, Gayamal, Chamila och många andra som jag inte kan namnet på. Tjejen i kassan på Cargills som alltid ler när hon ser att jag kommer för femte gången samma dag, den muslimska äldre gubben som körde runt oss på three-wheeler, killen som städar vårt rum och gör små blomsterarrangemang med lakanen. Listan kan bli lång. Det finns mycket kvar att upptäcka.

Floffar genom lägenheten på morgonen, njuter av värmen när AC:n varit av. Sätter på en kopp kaffeliknande dryck och lyssnar på tutandet. Ser staden vakna. Känner mig märkligt hemma och börjar dagen med mailsvar och planläggning. Spännande nya saker på gång med nya affärsområden som tidigare bara varit tankar, men nu börjar ta form. Nindev växer, och även om det är spännande och skrämmande, känner jag nån slags tillförsikt. Jag gör det jag var född till att göra. Jag är entreprenör.

Det är som vanligt enkelt att känna sig hemma här på Hilton Colombo Residence. Man känner sig välkommen redan när man kommer in i den fina lägenheten och det står en liten skylt, lite frukt, blommor och en flaska vin på rummet. Alla är genuint glada att se mig.

Igår träffade jag Victor som är Food & Beverages manager. Det är hans formella titel. Hade det varit en film vi levt i hade han varit ”the fixer”. Han känner allt och alla. Och blev fantastiskt glad att se mig, och slängde ut armarna i en stor kram. Jag älskar de dammiga gatorna, tutandet och alla ”threewheelers”. Det är Ramadan här så vi erbjöd den muslimske chauffören att stanna om han behövde för bön, men han tyckte han kunde släppa oss först.

Colombo är inte bara ett ställe. Det är ett hem och jag trivs verkligen här. Men det är mycket intryck. Det går inte att förklara, det måste upplevas. Så välkomna hit närhelst ni önskar. Jag ser till att ni får ett bra rum och att ni trivs. Det är inte Sverige. Det är inte ens Europa eller Turkiet eller Mallis. Det är något annat. Något genuint och något spännande.

Tempot har börjat dra igång igen, kul att ha alla tillbaka! Imorgon bär det av till Sri Lanka för arbete med vår personal där. Idag tog jag ett välförtjänt dopp i poolen hos svärföräldrarna för att ladda för 18 timmars resa. Efter intensiva möten med spännande kunder som har världens häftigaste idé, så är det dags att grilla och kanske eventuellt möjligen ett glas vin. Vi ses i Colombo (om jag inte får möjlighet att blogga från Doha när vi har väntetid där).