En jetlaggad söndagsmorgon med någon slags melankoli i kroppen. Delvis är det jetlag-effekten. Jag landade från Colombo via Qatar och Frankfurt igår förmiddag och spenderade dagen i nån slags dimma av tidszonsförvirring, iordningställande och beundran av de japanska körsbärsträden på gården, nästan tårögd över att jag hann hem i tid för att se dem blomma. Några få dagar varje år blommar de ut och exploderar i rosa för att bara några dagar senare åter stå tomma. Varje år försöker jag njuta de där få dagarna av naturens skiftningar.

Idag är en särskild dag, kanske är det inte bara jetlaggen. Förra året, det här datumet, var det fredag. Jag åkte kort förbi sjukhuset där Hannah låg inlagd för inflammation i bukspottskörteln. Jag kunde inte stanna och det gjorde så ont i mig. Jag visste hon skulle skrivas ut senare samma dag, hade ordnat så hon skulle komma ner till sin mamma och spendera helgen i Ekeby, men då visste jag inte vad som skulle hända sen. Idag, för ett år sedan, dog Hannahs mormor i uterummet hemma hos Hannahs mamma, och vi fick vända på Kastrup för att åka tillbaka.

Det har varit ett märkligt 1,5 år. Att leda ett företag är otroligt lärorikt och givande på alla sätt. Jag är stolt över det vi byggt på så här kort tid, men jag har inte riktigt funnit tid at reflektera. Här, nu, ett år efter det absoluta lågvattenmärket förra året, finns några minuter innan jag sparkar igång söndagens arbete.

Jag skulle vilja titta på de som tror att företagande är en enkel sak, att man bara sitter där och så trillar pengarna in. Alla framgångsrika entreprenörer i min egen vänkrets, sliter hårt, enormt hårt, för att uppnå drömmen. Det jag själv lärt mig, de egenskaper som förändrats är många. Jag har tvingats lära mig prioritera på ett annat sätt. Jag har fått tacka nej till jobb vi egentligen velat ha, för att vi inte haft kapacitet. Jag har fått tvingas låta vänner sluta jobbet för att de inte nådde sina resultat. Jag har sett hur folk i förhandlingar försökt lura mig. Vänner som jag samarbetat med i många år försökte köpa mitt företag med aktier som de visste var värdelösa. Jag har satsat privata pengar i fina fina projekt som svajar och kanske inte överlever. Mina anställda har sett mig stressad till gränsen när jag försökte vara chef, säljare, projektledare, administratör, strateg och människa samtidigt.

Men jag har också fått uppleva glädjen hos srilankesiska barn när vi kommer och hälsar på. Jag har fått nya vänner och lärt mig massor om andra kulturer med mina snart 17 anställda i Sri Lanka som gör ett fantastiskt jobb. Jag har sett anställda som också räknas som vänner växa från att bara programmera till att bli ledare och ta ansvar på nya nivåer. Jag har fått extremt spännande uppdrag som gjort att jag får jobba med stora, stora företag och spännande, spännande start-ups med sjukt bra idéer. Jag har fått bygga ett samarbete med ett av Sveriges mest intressanta företag inom digitaliseringen av skolan som jag brinner för, och jag har byggt mitt personliga nätverk gentemot styrelser och andra kamrater. Jag har träffat och anställt en massa duktiga människor och sitter i en lokal mitt i Brunnsparken i samma byggnad som jag suttit i två gånger tidigare i min karriär.

Det är ett bombardemang av upplevelser och intryck. De senaste 6 månaderna har de mest handlat om att hålla näsan över vattnet i den extrema tillväxten. Jag hoppas, med rekryteringen av projektledare, att jag ska få möjlighet att fokusera min roll på att bygga samarbeten mellan oss och starka parter. Att jag ska få chansen att vara ledig någon söndag i månaden för en picknick eller tur till Vallda, och att jag ska ha tid att titta på körsbärsträden och längta efter nästa års blomning. Jag tror att när jag har ett hus en dag, så ska jag ha ett japanskt körsbärsträd där.

Nu är skitdagarna över. Rapporten som skulle in är inne och jag sitter här och andas några minuter innan jag ska gå till kontoret för en ganska vanlig dag på jobbet. Om det nu finns några sådana. Igår var Elmo riktigt jobbig och störig, Hannah var inte helt lycklig. Han är både trotsig och förkyld. Vilken unge skulle inte bli grinig då? Och är man hundvalp och har en massa tänder så blir det än värre.

Idag väckte han mig vid tio över sex och jag tänkte först låta honom gnälla och somna om, men insåg att det var rätt onödigt, för jag hade bara fått sova en halvtimme och det var inte värt det – jag hade bara fått en stor mängd irritationsenergi i kroppen i en halvtimme för att sedan slumra en kvart och sen gå upp ändå. Och så gick jag upp och ut och han var superduktig! Gjorde som han skulle, följde snällt med till soprummet för att slänga bajspåsen och satte sig ner när jag öppnade dörren och väntade på "varsågod", samma sak när vi gått uppför trapporna. Men han är jätteförkyld och har rinnig näsa – fast han är lika pigg som vanligt så det är nog ingen fara, han dricker bara en massa (och kissar följaktligen oftare också…)

Inatt fick jag i alla fall sova 7 timmar, det är nästan rekord. Det sliter faktiskt hårt på oss båda att ha hundvalp, det är som att vara småbarnsförälder. Vi är lite känsligare och lite tröttare, Hannah är dessutom sjuk och vi sitter fortfarande på golvet, men har gjort lite framsteg – Tv-bänkens delar har anlänt och soffan kommer ju nästa helg. Det kommer vara ett lyft. Och Hannah ska hem en vecka till Ekeby och bli ompysslad, det bli rnog superskönt för henne. Själv är jag iväg och jobbar en massa.

Annars hade jag ju utlovat nån slags beskrivning av vad det är jag gör på mitt jobb. Jag utlämnar själva arbetsplatsen, de som känner mig vet ju var det är, men vi jobbar med utbildnings- och skolutvecklingsfrågor. Jag är nån slags projektledare där, vilket titel- och lönemässigt är ett nedköp från att ha varit marknadschef på mitt förra "vanliga" jobb, innan jag blev min egen chef – men det spelar ingen roll, det är ett spännande och roligt arbete och min dröm om att faktiskt få vara med och påverka hur Sverige blir bättre på utbildningsfrågor.

Vi jobbar med fyra områden och i alla områden handlar det om att använda modern pedagogik, t.ex. genom datorspel, rollspel, teknik, eller liknande. Vi jobbar inte bara mot skolan utan mot andra organisationer, både inom offentlig och privat sektor, både nationellt och internationellt.

"Aktion" – där vi är ute och jobbar med elever och håller olika slags rollspel och simulationer i skolan. Det kan handla om t.ex. EU-frågor eller sexuell hälsa eller konsumenträtt, frågor som kanske inte är så lätt att sortera in under ett ämne. Vi gör också matematikspel för mobilen riktat mot grundskolan, och GPS-historia (historiska vandringar där man går på detektivjakt efter hemliga koordinater i en GPS och lär sig om historiska platser i staden jag bor). I det här området är jag inte sådär superaktiv men rycker in när det behövs.

"Utbildning" – där vi jobbar med vuxna. Lärare på alla nivåer, skosköterskor, kuratorer, fritidspedagoger, skolledare (rektorer och enhetschefer), politiker, höga tjänstemän, i olika frågor. Det kan vara hur man själv genomför "aktions"-grejor, men också handla om hur man blir bättre på att använda IT i skolan, hur man kan bryta gamla mönster, hur man använder communities och webblösningar för att nå ut bättre till eleverna. Här har jag ett projekt för ett fackförbund som gett oss i uppdrag att utbilda i ledarskap och kommunikation – vilket är anledningen till mina resor de närmsta veckorna.

"Utveckling" – Projekt som på olika sätt ska utveckla skolan, lärandet eller utbildningslandskapet. Hit kanske man kan räkna rapporten jag skrev åt Sveriges riksdag innan jul om deras skolmaterial, och båda de andra stora projekten jag jobbar i – ett europeiskt projekt som syftar till att utveckla gemensamma flygplatsregionala KY-utbildningar för yrken specifika för flygplatser, så att små flygplatser inte behöver köpa in dyra teorilärare utan kan blanda distanslärande med praktik på plats för exempelvis logistikpersonal och säkerhetspersonal. Det var detta projekt som jag skrivit halvtidsrapport åt nyss, vilket skapade en massa stress förra veckan. Till den här kategorin räknas också det tredje stora projektet jag jobbar i och ansvarar för, ett regionalt samverkansprojekt för att hjälpa skolor bli bättre på att lära ut entreprenöriellt tänkande i skolan, hur man får elever att själva våga tänka "projekt", "social kompetens" och hitta lösningar som inte är inrutade i en bok eller i ett klassrum, så att elever som går ut ska kunna vara bra förberedda på ett arbetsliv där man har många jobb under en livstid och där alla kanske inte är fasta anställningar (utan att alla för den skull måste bli egenföretagare). Här förstår alla att första steget är att utbilda lärarna och rektorerna i den här typen av tänk.

"Forskning" – Vi har en rad samarbetsprojekt med företag, universitet och olika institut kring forskning, bland annat kring virtuella världar och mobila lärandemiljöer, men det här området jobbar jag (tyvärr) inte så mycket i ännu.

Två av mina tre stora projekt är alltså inom Utveckling och ett inom Utbildning, och det känns rätt lagom. Jag gillar ju utvecklingsfrågorna allra, allra bäst. Utöver de tre projekten är jag involverad på ett hörn i ett antal olika processer, som vi alla är på mitt jobb. Men nu vet ni lite mer.

Ja, det har ju sina nackdelar att gå upp sju varje morgon för att gå till jobbet. Man vaknar tidigt även på helgen. Jag har börjat att vakna minst en gång varje natt och beroende på hur stort behovet av att besöka det lilla vita rummet är så ligger jag antingen kvar, gosar in mig med Hannah och somnar om, eller så går jag upp och gör det som behövs (som om ni alla ville veta exakt dessa detaljer).

För någon vecka sen fick jag en riktigt skön kväll med Fredrik, när Elina var i Kalmar, och vi spelade Warhammer (oavgjort, bästa resultatet för kompismatcher), käkade och satt och pratade om livet, högt och lågt, bland annat om stress. Det var i höstas jag för första gången sedan den Första kraschen (den som inte var i bil utan i livet) kände att stressen ökat väldigt mycket.

Sen jag gick igenom den där livskrisen, följt av bilolyckan, så har jag varit oerhört noga med att inte stressa, men efter det slitsamma uppbrottet från Y, där jag ändå inte kände mig stressad i kroppen. Ledsen, arg, frustrerad och allt det där, javisst, men inte stressad särskilt mycket. Och perioden i stugan där jag hämtade mig, och sen träffade jag Hannah. Men nånstans runt september-oktober, när den där kunden som jag fick ta till advokat mot började bråka, när resorna till Göteborg blev fler och fler och när jag och Hannah kom in i en fas av vår relation där det inte längre gick riktigt att "bara träffas" utan där vi behövde välja lite om vi skulle våga satsa och uppgradera relationen till ett förhållande – ja, nånstans i alla dessa processer så började stressen komma sig smygande på mig.

Och nånstans där insåg jag också att hur mycket jag än älskar att vara en fri entreprenör, hur mycket jag än vill hitta på spännande nya projekt och lösa världens utmaningar, så är stress något som jag måste akta mig för framöver. Jag är van vid att köra på 180% av normal arbetskapacitet. Innan kraschen kunde jag utan att känna mig stressad, jobba minst 60 timmar i veckan. Det går inte längre. En 60-timmarsvecka så är jag helt slut.

Och i höstas började det bli rätt många veckor där stressen gradvis, utan att nånsin egentligen vara uppe i panikläge, blev mer och mer påtaglig. Osäkerhet kring framtiden, ekonomin, en eventuell flytt och hur relationen skulle påverkas av mina val, blev något som skapade en underbyggd stress. Jag blev irriterad, grinig, sov illa nästan varje natt, men försökte ändå hålla uppe nån slags vardag. Det finns en poäng i det. Om man ger efter och stannar till när stressen börjar knacka på så slår den in dörren. Det håller inte. Man måste handskas med den som en slags bomb, försiktigt och metodiskt.

Jag har längtat enormt efter att få den här stabiliteten, och jag hoppas kunna hitta en vardag med en bra balans av samboliv, jobb, vänner och egentid (det sista är svårast att få till, men också viktigt som attan, att kunna ha tid när man bara är med sig själv, oavsett om det är promenerande, läsande, skrivande, eller spelrelaterat i någon form). Nu när jag jobbar hela dagarna och inte är min egen längre, så måste jag ju se till att skapa den tiden efter arbetstidens slut, bland kvällar och helger. Och helst göra det utan att jag blir stressad över allt annat jag "borde" göra.

Som just nu, när jag "borde" sova. Eller fixa med lägenheten. Det är inte kul att leva i kaos, och på ekonomifronten försöker jag bringa ordning i hushållsbudgeten, vilket är lite svårt för min första lön kommer ju inte förrän om en månad och när jag bara hade min egen firma och levde i en resväska och ett rum på nitton kvadrat så var inte utgifterna något att bry sig om. Nu är det två lägenheter som det ska redas i, så jag måste klura och dona och fixa. Man måste ha lite koll.

Så stressen ligger kvar lite latent i kroppen och jag behöver få mer tid att bara vara. Inte bara fixa, dona, jobba, laga mat, spika tavlor, bära ner sopor. Vi har mycket sånt nu när vi har så mycket lådor och kartonger. Ni vet. Bara vara. Det hade varit skönt. Men det kommer ju med tiden också, såklart. Jag bara önskar den tiden vore här NU. Och snart kommer det en överraskning som kommer hjälpa till att stressa ner.

Jag avslutar med att visa en bild från Svenska Dagbladet, som man nog bara får se om man är uppe tidigt. Någon på nattredaktionen skapade den här bilden, jag tror att om några timmar är den inte kvar längre men jag har förevigat detta fantastiska montage på försvarsminister Tolgfors, som inte är helt politiskt korrekt (rysk mössa, kalasjnikov?)

Ja, en tidig morgon och jag kunde (igen) inte sova. Det har varit för många tankar, för mycket hattande och jag känner det som om ajg glömt hälften hur jag än gör. Jag vill mest få upp grejorna nu, få allting på plats och få komma igång med nån slags vardag där jag kan känna mig bekväm.

Jag hoppas att min kära Hannah och jag kommer trivas ihop i Göteborg. Jag vet att det här, som är en stor omställning för mig, måste vara gigantisk för henne, och jag kommer i alla fall göra allt för att hon ska trivas. Jag vet att det finns gott om vänner och bekanta i Göteborg som kommer bli hur glada som helst för att få träffa henne, och snart kommer ju vår lilla överraskning.

Men det är bökigt att ha flytt mitt i en produktiv period, och jag är oerhört glad att min nya arbetsledare/chef/kollega har hört och förstått mitt önskemål om att inte fylla min kalender med alltför mycket flängande. Vi har två internat i Sthlm i februari, och någon kick-off dag med projektet jag ska ansvara för. I övrigt tror jag att jag är resfri, åtminstone inte annat än över dagen.

Jag önskar att jag kunde ha fått sova tills klockan ringde halv åtta bara, istället för att vakna halv fem… 

snart. snart får jag förhoppningsvis den vardag jag drömt om i snart ett år, utan pendlande,

2009 – Year of Foundations

Tänk så länge sen det känns, men det är faktiskt bara lite över ett år sen den här videon spelades in.

Om jag backar mitt liv 18 månader så har det gått fortare än någonsin att förändras. Backa 24 så har vi ännu större förändring. För två år sen var jag fast anställd men hade en längtan av att komma bort från jobbet som realiserades våren efteråt.

Märkligt hur fort livet skiftar. Nu är jag trött på det. Jag känner hur jag förändras hela tiden och det känns som om processen som påbörjades för flera år sen med sjukskrivning och sedan olyckan, med allt som hänt, har förändrat mig. Mindre passion och glöd, mer vuxenliv. Och en alltmer växande längtan av att slå mig ner och hitta rötter. Det var faktiskt ett av mina årsmål jag gjorde förra nyåret. Att jag skulle ha hittat en plats att slå ner rötterna på.

Men ibland hittar man fina minnen från förr. Som nätterna i Barca, eller vad säger du Fredrik? ;-)

Ja, efter en herrans massa bloggande tänkte jag att det nog är dags att ta bort det lösenord som jag haft rätt länge. Jag hade det primärt när jag en gång i tiden funderade på att sluta mitt förra arbete vilket jag ju till slut gjorde. Men nu öppnar jag dörren igen och skriver om allt möjligt. Det innebär att jag måste börja jobba lite mer med kategorier. Det kommer bli slitigt att ändra en massa gamla inläg, men jag får väl försöka.

Välkommen in!

Ja, så var man tillbaka i Malmö. Jag hade glömt slänga räkorna som jag tagit ur frysen för att de var för gamla. Det luktade allt annat än sommaräng i lägenheten och jag har nu vädrat. Och jag fick skjuts hem, efter att ha spenderat helgen i Ekeby med Hannah och hennes familj.

Nu är en av fyra extremt hektiska veckor avklarade och jag väntar med spänning på de andra. Min kväll kommer bara handla om jobb, jag har en del saker som måste göras klara inför mötet i Madrid. Jag åker ner på tisdag, förbereder ihop med Karl och sen är det möte hela onsdagen. På torsdag kväll är det en middag med några nyckelpersoner som vi ska delta på och jag antar att torsdag dag ska bli utveckling av projektet.

Fredrik fyller år på onsdag förresten och det innebär att Bennie (väl?) fyller år på tisdag tror jag :-). Jag måste tillstå att jag är helt borta när det gäller födelsedagar, kan glömma bort datum väldigt lätt. Märkligt, med tanke på att jag har bra nummerminne.

Just nu är det mycket lägenhetssökningar. Jag tror att steg 1 var att inse att den sortens lägenhet jag vill skaffa har jag inte råd med, utan det får bli något som mer motsvarar ekonomin, även om det innebär att inte bo så stort eller så centralt som hade varit önskvärt. Och så får det bli en satsning på något större på sikt istället. Om några år kanske.

Jag har fått en ny design förresten. Hannah hjälpte mig lite. Och med lite menar jag att hon gjorde allt och jag satt bredvid och sa ungefär vad jag ville ha – 20 minuter senare så hade jag fått inte bara en nytagen bild utan även en ny bloggdesign som känns trevlig och fräsch. Fantastiskt!

Jaa, vad mer att rapportera. Nästan inga kommentarer kring att jag ska flytta till Göteborg här i bloggen. Antingen är folk lättade över att jag ska få fast jobb (hej mamma!), eller så är de oroliga att de inte ska få se mig mer (Åstorparna?), men det har varit rysligt tyst i alla fall.

Nu blir det Madrid i veckan och förhoppningsvis ska jag kunna använda blåtanden för att ta bilder med mobilen så ni kan få se lite vyer därifrån. Bloggen blir ju så mycket roligare med bilder.

Så, nu har jag bloggat, nu blir det arbeit. In i dimman, fast inte lika roligt som när det är fest.

Inne på sjätte timmen tåg idag. Det blev en succé på riksdagen i alla fall även om jag nästan blev nersprungen av Bodström på vägen ut, han hade bråttom hem verkade det som.

Ja, så var det bestämt till mångas sorg och vissas glädje, att det skulle bli en anställning igen. Inte vilken som helst i och för sig, utan där man kunde flexa sovmorgon och jobba hemma om man ville och sådär. Och så fick man jobba med rollspel och skola, och det var ju trevligt.

Även om Skåne var närmre hans hjärta än västkusten, så var det framförallt de personliga värdena i trygghet, att inte oroa sig. Han hade märkt att stress påverkade honom mycket mer än förr, att han blev uppjagad lättare. Och han tänkte inte förfalla i gamla mönster så det gällde att kanske äntligen, äntligen försöka hitta hem och slå ner bopålarna.

Det enda han ångrade var att han inte fick möjligheten att titta sig om efter ett annat jobb i skåne som alternativ. Men vilket annat jobb skulle kunna ge honom den friheten, där han inte behövde tänka på kommersiella kunder, utan där projektet stod i centrum istället, eftersom det var en kommunal organisation?

Men han skulle sakna allt, kunna droppa in i Eslöv på eftermiddagarna och snacka skit. Kunna gå ner till havet. Men han tänkte komma tillbaka ofta. Och han skulle inte behöva jobba helger mer, kanske rentav kunna släppa jobbet lite. Och firman fanns ju kvar, om än som hobby igen, som den en gång började.

Det skulle bli ännu viktigare för honom att hålla kontakten med Åstorpsgänget…. komma ner för spel och annat. En sak var säker. Han hade aldrig längtat så mycket efter trygghet och vardag som nu… puh. kunna stänga av jobbet när man kom hem och bara vara.

Nu sitter jag på ett tåg som susar fram genom Smålands skogar. Här finns det alla möjligheter att tänka. Jag har en hel hög med olika arbetsuppgifter som väntar mig, och jag ska ta mig an nästa alldeles strax, men ville ha en liten paus i min vardag. Helst hade jag velat ringa Hannah, men täckningen är så usel på tåget och hon verkar inte vara online, så hon är nog redan på väg till Malmö med sin kompis Petra.

Kommer inte ses förrän på fredag, huu. Men å andra sidan ska jag spendera hela helgen där med henne, och förhoppningsvis vill hon spendera nästa med mig när jag återigen varit borta i nästan en vecka, Madrid den här gången. Ska i och för sig bli väldigt skönt med lite sol, men det är flänga, flänga nu och jag längtar efter helgen, ska stänga av telefonen helt och bara umgås med Hannah lite grann.

Snart är allt flängande över. Åtminstone det flängande som innebär att jag åker till Göteborg. Hade jag bott i Göteborg hade dessa tre veckor inte varit tre veckor med totalt 12 dagar hemifrån, utan 4.

I veckan ska jag kolla på tre lägenheter. Två av dem är heta kandidater. Båda ligger på Johanneberg, ett trevligt område precis söder om hjärtat av Göteborg. Den ena är lite mindre, ligger närmre centrum, på promenadavstånd till Avenyn (och inte promenadavstånd så som mäklarna säljer, utan i verkligheten – mäklare måste vara utrustade med maratonkroppar för man kan bo upp till en mil från avenyn och ändå heter det "Avenyn ligger på promenadavstånd").

Det ska bli spännande att se vad som ska hända. Men samtidigt känner jag att pengarnas tyngd vilar över mig nu, det blir tight och hårt och slitigt. Det är lite tight, helt enkelt. Men oj vad jag längtar efter att få ett hem. Så det får gå helt enkelt.

Det har varit många turer, men nu har jag accepterat erbjudandet från Göteborg och kommer lägga firman som sidoverksamhet från 1feb nästa år.

(Det här inlägget är redigerat då bloggen numera är publik)