Ibland blir jag riktigt upprörd. Som när jag läser kommentarerna till den här artikeln i Aftonbladet. Jag har skrivit om den förr, angående att elever i Malmö har fått ge sina lärare betyg.

KAkula, lärare i Halmstad, skriver: "Samtidigt är betygsättning, precis som pentastars säger, något som underminerar vår auktoritet. Lärare ska ha fullständiga befogenheter att själva bestämma över viktiga beslut. Precis som att läkares diagnoser inte ifrågasätts."

Pentastars har gett upp och ska snart bli lärare i Kina istället och skriver: "Att låta eleverna betygsätta lärarna tar bort en del av den auktoritet som läraren måste ha för att kunna leda en klass. Förhållandet mellan lärare och elev ska inte vara en jämlik relation utan som en relation i arbetslivet, en person är chef och är den som ska leda och motivera gruppen mot det gemensamma målet. Det krävs att man upprätthåller den relationen för annars blir det pannkaka."

Reuter är 39 år och har en ännu tydligare och rakare linje i sin kommentar: "Att låta omogna och okunniga individer betygsätta mogna och kunniga individer är en befängd id’e."

Om man är lärare och anser att eleverna bör vara passiva som patienter på ett sjukhus, att de är omogna och okunniga och behöver en chef som kan bestämma vad de ska göra, då är man inte lämplig som lärare. Om jag någon gång startar en skola får ingen av de tre ovanstående jobb, det kan jag lova alla elever.

Vilken total idiotförklaring av eleverna! Skäms på er!

Att vara lärare och pedagog innebär att man har ett ansvar. Man lever i en relation med sina elever och ska hjälpa och guida dem framåt. Ja, man behöver vara tydlig i sitt ledarskap och ja, ibland behöver man vara väldigt rak, och beordra en viss uppgift. Men inte alltid, ibland vill man engagera eleverna och delta i en gemensam process, där man har olika roller, men där alla tar eget ansvar. Vi vill inte skapa 1800-tals industriarbetare som bara kan göra det vi lärt dem genom korvstoppning. Vårt utbildningssystem har kommit längre än så. Vi vill skapa tänkande, kreativa människor som får lära sig i sin egen takt. Och hur små resurser vi än må ha, måste vår vision ändå vara densamma.

Och oavsett HUR du lär ut som lärare, om du inte är beredd att låta dina kunder/elever bedöma dig, varför är du då lärare? Facket rasar, tänk om elevernas omdöme blir lönegrundande. Bra, säger jag! Tänk om bra lärare fick bättre betalt och sämre lärare fick sämre betalt?

Om du inte är beredd att åtminstone försöka utvecklas som pedagog och lärare, vad är du för slags lärare? Om du inte brinner för att lära in, varför ska du lära ut? Om du inte tycker att dina elever borde få ha synpunkter på hur du kan bli bättre på att hjälpa dem, borde du vara lärare då?

Jag ryser varje gång det här ämnet kommer på tal och är glad att vissa ska flytta till Kina…

Maria skriver mer om skolan:

Självklart har du många poänger i det du skriver, men man kan ändå inte komma undan att en lärare som jobbat i 35 år har nått en del insikter som kankse inte våra politiker/akademiker eller andra kunniga på området har (jämför med en näringsminister som inte har drivit egna företag…). Just skolan är ett ämne som många tycker till om och "kan allt om" för "Hallå – Jag har ju själv gått i skolan!".
Så är det säkert, och i vissa länder kräver man att politiker ska vara jurister – de ska ju ändå stifta lagar. I Sverige har vi alla möjliga slags politiker, även om de flesta som sitter i riksdagen inte har haft så mycket andra erfarenheter tidigare. Det är en stor del politiska karriärister. Och självklart kan alla ha åsikter. Men det är också så att det inte per automatik är så att alla lärare är bra på skolutveckling. Att se ett system från insidan med alla de lokala brister och problem som finns gör ju att man färgas av det och kan få svårt att se utanför sin egen låda. Jag försöker i min egen personliga syn summera det jag ser ute på olika skolor med olika lärare, i mina möten med fackligt aktiva lärare, i mina möten med elevergrupper och i alla de rapporter, interne och externa som trillar igenom organisationen där jag jobbar. Jag har inte någon absolut sanning, lika lite som någon annan, men jag tror mig ändå vara hyfsat informerad om vad som händer i skolan. I mitt projekt för entreprenöriellt lärande får jag ju följa 30 olika skolor på väldigt nära håll i sina förändringsprocesser, och i vissa skolor kommer jag i höst personligen gå in och arbeta med lärarlag för att stödja dem i sin utveckling. I och med att vi inte sitter "fast" i en enda skola utan servar alla i vår region så får vi en möjlighet att titta bortom de lokala konflikterna och processerna och jag tror att ett utanifrån-perspektiv är nyttigt om man pratar om förändringsarbete.

Det finns många studier som visar på brant ökande sjukskrivningssiffror hos lärarna… Undrar vad det beror på; att de är dåliga lärare? ;)
Lärare har ökande sjuktal, liksom undersköterskor och många andra grupper i samhället. Det beror inte på att de är dåliga lärare, och det tror jag inte att jag antytt nånstans heller. Jag tror det har med resursbrist att göra. Man är dumsnål i sin planering och från kommunernas sida ger man sig oftast in i en process för att effektivisera utan att egentligen vara särskilt duktig på att faktiskt göra det, med påföljd att det blir samma mängd arbete att göra på mindre tid, vilket ger ökad stress. Men lärare är ett av de mest krävande jobben i Sverige, för man måste ständigt kompetensutveckla sig. Varje ny årskull av elever har nya erfarenheter och samhällsutvecklingen har förändrats. Vi har gått igenom ett paradigmskifte, och tillkomsten av internet har förändrat alla spelregler, inom en rad områden, inklusive lärandemiljöer som skolan. Jag brukar jämföra internet med Gutenbergs tryckpressar. Så stort tror jag att det är. Världen är mindre. Se bara på hur Iran-demonstrationerna förändrades – trots ett totalt tryck från regeringen kunde rapporter smugglas ut via twitter och andra sociala medier. Läraren är inte längre maktcentrum för kunskapsinhämtningen i skolan. Och det är svårt att förändra detta fundament för många lärare, och en utmaning som man inte ska förringa eller skratta åt. En av skolledningens viktigaste uppgifter blir att se till att lärarna kompetensutvecklas i takt med samhällsutvecklingen. Lärare borde få vara de bäst utbildade och mest kunniga, allmänbildade yrkesverksamma. Och dessutom, förutom all kunskap, som blir procentuellt mindre viktig i lärandeprocessen (vi har liksom kommit bortom korvstoppning nu i vårt system), så måste man vara en god lyssnare, en coach, en mentor, en inspiratör. Kraven på en lärare är höga. Och jag tycker det är med all rätt som man från fackets sida kräver högre löner. Och jag förstår också svårigheten i detta inom ramen för en kommunal budget. Men skolan måste få kosta. "Varje krona du satsar på vår skola är tre kronor mindre i socialbidrag om tio år," sa en rektor i Rosengård till mig en gång, och jag tror han har rätt.

På mammas skola finns knappast någon (förutom hon och min kusins mamma) som inte varit sjukskrivna för stress och arbetsmiljörelaterade frågor (däribland orimliga krav i kombination med obefintliga resurser). Nu är det ju iofs också så att just kommunen som de jobbar i har varit en slags testkommun för hela Sverige (särskilt under 1990-talet) vilket har inneburit ständigt ändrade arbetsformer och tidvis intensiv bevakning från politiker/media, vilket säkert har inneburit extra press på lärarna. Det har till och med gått ut order från skolledningen att det är förbjudet för lärare att uttala sig negativt om någonting som rör detta.
Här har du säkert helt rätt. En ständig förändring av systemen, särskilt om den inte sker som en del i en lärarinfluerad process, fungerar inte. uppifrån-perspektivet funkar inte i skolan. Tyvärr är det alltför vanligt att man jobbar på det sättet och då blir alla beslutsprocesser en kamp mellan skolledning och personal. Då missar man den tredje, viktigaste parten i skolan – eleverna. De är inga produkter, får aldrig ses som produkter, och förtjänar att stå i centrum för skolans processer. Tyvärr kan jag inte säga så mycket om sjukskrivningstalen, mer än att jag vet att de ökat under många år i många yrkesgrupper, men under den nuvarande regeringen börjat sjunka igen.

I Malmöregionen vet jag dock att arbetsmiljösituationen är helt ohållbar på flera skolor. Men jag kan trösta med att det inte är så på alla delar i landet och att en del av den problematiken förmodligen inte beror primärt på skolpolitiken, utan på den lokala kommunalpolitiken, samt hanteringen av integrationsfrågorna i regionen.

I princip alla av min mammas kollegor är dock överens om att "Det går inte att vara någon bra lärare i dagens Sverige".
Då tycker jag faktiskt att alla mammas kollegor borde byta arbetsplats eller karriär, för det är en bild som jag verkligen inte delar. Jag träffar fantastiska lärare med glöd, engagemang och vilja som är otroligt duktiga lärare. Sen vet jag att din mamma jobbar i en del av Sverige som har en rad otroligt tuffa utmaningar med våld, hot och en i allt misslyckad integrationspolitik som säkerligen spiller över i skolan. Här kommer vi tillbaka till resursproblemet, där jag vet att t.ex. Rosengårdsskolan får mindre och mindre resurser för att mer och mer går till socialbidrag i stadsdelen med så hög arbetslöshet. Det är en ond spiral som måste brytas. Men jag tror inte det innebär att det inte går att vara bra lärare. Det vore att förringa de hjälteinsatser som många lärare gör.

Jag hoppas fler lärare vågar ta diskussionen på sin arbetsplats, och jag hoppas fler vågar vara med och förändra sin skola. Helsingborg börjar nu en storsatsning på att genomgå en transformering till en modern skola med nya sätt att arbeta och bygga upp elevernas framtid – jag ska med spänning följa denna utveckling lite halvt på håll!

Jag fick en lång kommentar som förtjänar ett svar i inläggsform för den berör en komplicerad fråga:

Maria P skriver:
Som dotter till en grundskolelärare sedan 35 år tillbaka kan jag ge en annan dimension av läraryrket som det är idag, år 2009:

Vad händer när man har duktiga, drivande lärare som älskar sitt jobb men som inte får tiden att räcka till på grund av alla administrativa sysslor (betyg, närvaro etc etc) som blir fler och fler för varje termin som går? Den faktiska tiden som blir över till eleverna minskar för varje år, och en stor del av den denna nypåfunna administration måste idag utföras på fritiden – detta för att över huvud taget hinna med en bråkdel av det som för 15 år sedan hanns med. Inte konstigt att eleverna inte kan något när de kommer till gymnasiet…!

Svar: Jag håller helt med om att problemet börjar långt innan gymnasiet. Men om att administration är nypåfunnen vet jag inte… såvitt jag vet har betyg och närvaro använts i skolan under långt längre tid än 35 år så dessa kan inte vara nya. Med "fritiden" menar många lärare den förtroendetid som rektor inte kan bestämma över och som utgör ungefär 10 timmar per vecka (lärare som inte jobbar med korta semestrar på sommaren utan fortfarande har sommarlov jobbar oftast 45-timmarsveckor för att tjäna in den extra ledigheten, men cirka 10 timmar av den tiden är "egen tid" som ska användas till att förkovra sig och ha tid för eleverna). Jag undrar hur många av dessa tio timmar som används till att prata med eleverna och hur mycket som går till annat. Kanske är det detta du menar Maria, att mycket av förtroendearbetstiden används till administration.Men jag är nyfiken på vilka andra, nya, uppgifter du pratar om här. Vad är det för nypåfunnen administration? Eller är det inte administration du menar, utan andra, okvalificerade uppgifter som förr gjordes av vaktmästare men nu ska göras av lärare för att vaktis inte finns kvar längre utan räknats ut? Då hänvisas frågan till resurser = pengar (se nedan) som skolan definitivt har för lite av. Och där man kanske också gör fel saker, i en struktur som lever kvar från en svunnen tid. Det är i alla fall vad fackförbunden antyder i sitt arbete, att det inte är tiden som brister utan att strukturen är felaktig.

Jag hör ofta precis det här från lärare, men jag upplever också att det ofta handlar om att lärare vill göra som man alltid gjort i en förändrad vardag med högre effektivitetskrav, konkurrens från friskolor och ett interaktionssamhälle som ersatt informationssamhället och industrisamhället. I avhandlingen "Det oändliga arbetet", diskuteras frågan utifrån en rad olika aspekter – hur används tiden? Där finns intressant läsning.

Lärarförbundet gjorde 2004 en stor undersökning av arbetstiden för lärare och administration hamnade i mitten av listan av arbetsuppgifter som tar tid. Det är eleverna och undervisningen som kommer i topp och ofta den egna utvecklingen som blir lidande. Det är ju illa nog, med tanke på att man konstaterat att en elev aldrig kan nå högre potential än vad lärarens kompetens klarar av att förmedla. Men det är inte administrationen som dödar möjligheterna. Möjligen kan man på olika skolor ha olika stor flexibilitet. Jag ser många skolor som kastar ut den gamla schemaläggningen och tänker på helt nya sätt, och det tror jag är bra.

Jag ser också hur skolan förändras. Eleverna behöver inte få kunskapsförmedling på samma sätt längre. Många gånger handlar det om att coacha, driva, sätta igång och följa utvecklingsprocesser – och här menar jag att lärarutbildningen inte är i närheten av där den borde vara.

* * *

Min mamma har precis gått i pension efter 35 år som lågstadielärare. Hennes 100%-tjänst byts kvickt och lätt ut mot 75% (precis som alla andra lärartjänster i kommunen där hon jobbar) fast med exakt samma arbetsuppgifter och med lika många barn. Och med ständigt ökande administrativa krav.

Svar: Att skära ner på skolans resurser är tyvärr alltför vanligt. Det beror, i min mening, på att kommunerna tar den lätta vägen ut. Socialtjänsten är mycket hårt reglerad i siffror och beloppsgränser och kan därför inte skäras i särskilt mycket, och tillsammans med skolan utgör dessa två områden de två största utgiftsposterna för en kommun. De statliga kraven på vad en skola ska vara är "mjukare". Har du en lokal, ett gäng lärare och ett gäng utbildningstimmar, så kan innehållet och kvalitén variera rejält och du klarar ändå de statliga kraven. Resultatet blir att man ofta skär i skolan och kallar det för "bra" arbete.

Här kan jag bara hålla med. Skolan ska ha MER resurser, inte mindre.

* * *

Att säga att dagens lärare är att beskylla för bristande nivå hos eleverna är rent förtal, och att vidare säga att bra och kompetenta lärare är den enda faktorn i en bra skola är inget annat än naivt.

Svar: Det finns undersökning på undersökning som visar att lärarnas kompetens är den enskilt största faktorn i hur mycket eleverna lär sig. Att säga att lärarna inte har med elevernas lärandeprocess att göra kan jag inte hålal med om. Jag förstår inte riktigt kommentaren att lärarna är att beskylla för bristande nivå. Elever kommer med olika förutsättningar till skolan, men deras utveckling bestäms till mycket stor del av hur bra läraren är. Och med bra lärare menar jag då inte en lärare som har hög ämneskompetens men låg pedagogisk kompetens. Att kunna lära ut, engagera och få eleverna att lära IN, är viktigare än att förflytta kunskap i ett samhälle där "vi själva kan ta reda på vilken fakta som helst som vår lärare vet på fem minuter med google". Lärarens roll är i omdaning. Från kunskapsägare och förmedlare till coach, mentor och lärare i engagemang, källkritik och pedagogik. Det är en roll som inte på något sätt är mindre viktig, snarare mer viktig.

Interaktiva läromedel, spel och en dator per elev i all ära, men att lärarna behöver uppmuntran och resurser för att kunna hålla glöden uppe verkar vara glömt i detta Sverige.
Svar: Om man ska prata om resurser och uppmuntran tror jag att man måste bli mer konkret i att tala om uppmuntran och resurser. Högre löner, längre semestrar, mer kompetensutveckling, alla är exempel på mer resurser. Hur "uppmuntrar" man en lärare? Och vems är ansvaret? Kommunens, rektorns, elevens eller lärarlagens eget ansvar? Jag vet inte hur olika skolor gör – men jag driver ju just nu ett projekt där vi delar ut arton miljoner i betald kompetensutveckling för lärare som vill förnya sin pedagogik och bli en del av ett mer entreprenöriellt arbetssätt där eleven står i centrum och där elevens drömmar och visioner sätter ramarna för hur eleven går igenom utbildningssystemet. Det är ett sätt att uppmuntra lärare och ge nya resurser. Ett annat är att påverka politiker att satsa hårdare på skolorna i kommunen. Och att våga förändra skolan och hur man arbetar.

Till syvende och sist är motivation för sitt arbete en fråga som varje anställd, i skolan eller utanför, måste ä

ga själv. Om man inte trivs på sitt arbete och inte har mod eller möjlighet att förändra, får man se om man verkligen ska arbeta där. Det unika med skolan är att varje pedagog har unikt inflytande på hur verksamheten bedrivs och att det GÅR att förändra skolan. Det finns många fantastiskt duktiga skolor som tittar på förnyelse. Hulebäcksgymnasiet i Härryda lockar elever som frivilligt åker 45 minuter för att gå på en skola de älskar. På YBC i Nacka har man kastat ut schemat och jobbar i projektorganisation med lärare och elever i samspel. MeUniversity har som vision att förändra skolan och arbetar i västra och södra Sverige med att hjälpa skolor se på sin roll och sina uppgifter på ett nytt sätt. Det finns många skolor där man försöker tackla problemet.

* * *

Många lärare delar säkert frustrationen hos Marias mamma. Att man blir mer och mer stressad. Tänk då på hur eleverna har det. Du börjar på en arbetsplats och får veta att det är hela din framtid som står på spel. Du har 14 olika projekt du ska arbeta i, med 11 olika projektledare, som alla menar att just deras projekt är viktigast och du förväntas vara 100% dedikerad och intresserad av deras projekt. Du får dock inte arbeta mer än 40 minuter i stöten med varje projekt.

Hur tufft lärarna än har det, så har eleverna det ännu tuffare. Och för att citera Torsten, min gamla klassföreståndare på gymnasiet:

"Att vara lärare är att tjäna sina elever. Du har en ödmjuk uppgift som tjänare åt morgondagens vuxna"
 
Visst kan strukturer vara rigida, betungande och svåra. Men är det då inte strukturerna som behöver förändras? Det förändrar inte att eleverna har nya behov, och att elevernas behov är viktigast. Lärarens yrkesroll måste vara föränderlig nog att kunna matcha kunskapskraven för morgondagen.

Alla talar om barnens välbefinnande, men vem talar om lärarnas?

Svar: Jag vet inte hur många lärare det är som dåligt. Men i mångt och mycket är skolan en sluten och säregen värld som bygger på samspel. Elever som mår dåligt riskerar skapa lärare som mår dåligt. Till det kommer att maktrelationerna har förändras med teknikens intåg i skolan. Förr var kunskapsmonopolet hos pedagogen. Kunskap fick du av en lärare. Så är det inte idag och det påverkar många lärare och kan skapa osäkerhet och otrygghet. Fackförbunden driver frågan intensivt om lärares hälsa i skolan och ingen rektor vill ha personal som mår dåligt. Det råder en för mig förundransvärt stor antipati mellan skolledning och lärare ibland. Jag är djupt förvånad. Som att ha ett företag där VD och anställda ser varandra som fiender. Det är kanske för att jag själv har varit egenföretagare för länge. När jag pratar med skolledare försöker många av dem förtvivlat göra mer och mer med mindre resurser och ändå få tid för lärarnas utveckling. Så frågan diskuteras i nätverk, politiska och pedagogiska. Och problemen är ofta skilda från person till person.

Läraren har inte en lätt roll och omställningen från kunskapsförmedlare till coach och mentor är inte enkel. Lärarutbildningen har mycket att leva upp till för att dana morgondagens lärare och dagens lärare står inför en enorm kompetensomställning som JAG tror i många fall skapar en frustration. Det system man är van att verka inom finns inte kvar och man känner sig malplacerad och som om man inte längre passar in, att systemet har förändrats och inte längre är som det "borde vara".

Men den krassa verkligheten är att om trettio år är Kina världens främsta utbildningsnation. Eller Sverige, om vi tar tillvara den enorma kompetens vi har i vår lärarkår och i vårt utbildningssystem. Om.

Idag läste jag det här i Aftonbladet, som hänvisar till den här undersökningen som gjorts av Skolinspektionen. Men jag är inte så förvånad. Mer pengar till skolan, ryter Lärarns Riksförbund. Lärarförbundet säger samma sak, fast vill gärna ha lite mer pengar lite längre ner i åldrarna (eftersom deras medlemmar i huvudsak är på förskolan, låg- och mellanstadiet).

Men hjälper det med bara pengar som man kastar på problemet? Jan Björklund har många brister, men han har helt rätt i att problemen i gymnasiet grundar sig i grundskolan. Det är inte alltför lätt att som elev i högstadiet helt plötsligt få en massa krav på sig som aldrig funnits innan. Sen ska man göra ett val som påverkar hela ens liv, säger de (det är inte riktigt sant, men en viss inriktning tar faktiskt ditt liv, beroende på ditt gymnasieval).

Sanningen, och det är inte bara min sanning, det är McKinseys sanning i en väldigt stor undersökning som gjordes för att ta reda på vad man gör rätt i världens bästa skolsystem (och nej, Sverige är inte med på den listan, även om vi kanske har bäst förutsättningar så förvaltas de inte tillräckligt bra). Det handlar om tre saker.

1. Rätt lärare. Du kan aldrig få bättre resultat från eleverna än vad du har lärare
Här skiljer sig synen åt mellan mig och fackförbunden. De menar att en behörig lärare är en bra lärare. Då har de inte satt foten på lärarutbildningen på länge säger jag. Lärarutbildningen idag kräver att man är en driven och duktig människa och att man kommer in med ambitionen att vilja bli en bra lärare från början. Fackförbunden menar också att hög ämneskunskap = bra lärare. Jag har haft många lärare som var experter på sitt ämne men var riktigt dåliga på konsten att lära ut. Jag menar att lärarutbildningarna behöver förnyas. I Göteborg har vi en bättre utbildning än på många håll i landet, men jag skulle gärna förändra även den om jag hade mandatet.

2. Konstant kompetensutveckling av lärarkåren
Det här kan jag skriva under på direkt. Man måste utvecklas för att kunna bli bättre. Se bara på hur IT har förändrat skolan och vilka krav det ställer. Jag ser i mitt arbete hur lärare som klarat av att ta till sig tekniken får ett gigantiskt försprång framför de som inte har det, och hur eleverna påverkas.

3. Skapandet av utbildningssystem som ser till behoven hos varje elev
Detta kan inte underskattas. Ett system måste se till individuella behov. Det går inte att skapa en utbildningsmaskin om vi vill ha smarta, självgående och flexibla människor i arbetslivet. Kina och många länder i Asien har kört metoden där man gör just det, men det är för att komma från en utbildningsnivå som är mycket låg till en som är grundläggande. Ska du komma längre än så, måste du ha flexibilitet. Detta har Kina insett och satsar mycket på utbildning och modern pedagogik. Eleven måste stå i centrum, det är det allting handlar om. Alla system som handlar om hur man "hanterar" grupper av elever är feltänk från början. Det är inte eleverna som ska passa skolans mall. Det är skolan som ska stötta eleverna. På samma sätt som jag anser att inte människor ska passa samhällets mall, samhället ska stötta människorna (dvs anledningen att jag röstar på Alliansen, jag tror inte på kollektivisering av människor).

Idag är jag på mässan Framtidens Lärande, som arrangeras av "Datorn i Utbildningen". En rad spännande föreläsningar och seminarier om hur skolan kan och bör utvecklas på ett bra sätt framöver, i relation till it-utvecklingen. Jag har hunnit med att starta en facebook-grupp i området, och debattera lite kring vikten av att våga ta steget.

Jag tror att många lärare och en hel del skolledare fortfarande ser it som ett hot. Daniel Brandell på seminariet jag sitter på just nu har illustrerat det, men jag vet inte om det gick fram riktigt till publiken. När elever inte längre har skolan som enda, eller ens som den primära kunskapskällan, då uppenbarar sig en möjlighet och ett hot för lärarna i deras yrkesroll.

Läraren går från en förmedlare av kunskap till en facilitator, någon som är en kunskapsguide, snarare än en kunskapsmästare. Och det är en utmaning, det ska man vara medveten om. Det finns många lärare som älskar den nya rollen, en del som känner sig hotade av den. När eleven kan mer än läraren.

Men för mig spelar det ingen roll. Om du står inför en grupp elever som kan mer än du kan om en viss metod, och känner sig bekväma i den metoden, då är det du som lärare som har en lärandemöjlighet. Flytta ut processen till dina elever och låt dem själva driva, och passa på att lära dig något själv samtidigt. En fantastisk möjlighet!