I Sri Lanka, har jag lärt mig, handlar allt om hur du är och hur du bemöter folk. Mitt favoritsätt att kommunicera, mail, är helt meningslöst och kan bara användas för att i efterhand skicka över ren information. I Sverige kan jag förhandla och prata med folk på mailen. Här – måste man träffas. Jag har precis återkommit från en middag med Mr. Fernando, där vi diskuterade Indiens roll i förhållande till Sri Lanka och vad turister och investerare ofta glömmer när de är här.
Jag måste erkänna att jag är lite kär i det här landet. Ett land av drömmar och möjligheter för de som bor här. Ett krig som tagit slut, äntligen. Och många drömmar och önskemål, många problem och utmaningar. Men det förefaller mig märkligt att SIDA drar sig ur nu när kriget är slut. Som om man tog en sidas preferens istället för neutraliteten. ”Nej, nu förlorade våra fans så nu drar vi”. Det är väl när kriget är slut som det verkliga jobbet börjar och de stora möjligheterna att påverka finns? Och om Sverige verkligen ska se sig som neutrala i den här konflikten och vill värna om minoritetsgrupperna i landet, så är det väl NU tillfället är som störst.
I min värld, min enkla lekmannavärld, så är det svårare att påverka policy medan en konflikt pågår och positionerna är härdade, än nu när krigandet är över och återuppbyggnaden börjat. Eller? Så varför drar vi oss ur när vi behövs som mest? För att ”vår” sida inte vann? Jag tror det är mer komplext än så, jag förenklar här för att det är en blogg.
Och personerna ovan då? Ja, de kräver en helt egen historia men det är tre herrar jag mött under veckan som på olika sätt blivit en del av mina Sri Lanka-äventyr. Liksom Victor, Gayamal, Chamila och många andra som jag inte kan namnet på. Tjejen i kassan på Cargills som alltid ler när hon ser att jag kommer för femte gången samma dag, den muslimska äldre gubben som körde runt oss på three-wheeler, killen som städar vårt rum och gör små blomsterarrangemang med lakanen. Listan kan bli lång. Det finns mycket kvar att upptäcka.