När jag började arbeta med appar och webblösningar så tänkte jag att det skulle tuffa på som en liten byrå. Nu, när vi börjar titta på att avrunda det första året, har ingenting varit som jag trodde. Det har varit precis sådär mycket som de alltid pratar om i start-ups. Det har varit intensiva dagar och långa kvällar. Och nu sitter man och ska försöka förutspå hur budgeten blir 2012. Hur hårt ska vi satsa, vart ska vi ta vägen. Med facit i hand blir det inte lättare, men samtidigt är det något av det roligaste som finns.

Min strategi har varit enkel och tydlig från början, men ändå sitter man och räknar på olika lösningar för att hitta rätt väg framåt. I den här allmänna turbulensen i världen runtikring kan man inte veta exakt vad som kommer ske 2012 eller 2013. Enligt mayakalendern ska ju världen ta slut nästa jul. Hur budgetplanerar man då?

Det finns något som driver mig till att starta projekt, verksamheter och idéer. Jag älskar att se idéer utvecklas och växa. När jag började med Nindev var det mitt femte företag. Det tredje AB:t. Men det är lite ambitiöst att säga att alla de föregående företagen var verkliga bolag. Två var enskilda firmor och var initialt bara till för att kunna fakturera enskilda konsultuppdrag. Ambitionen var inte större än så, även om ett av dem växte och fick bl.a. Nordiska Museet som kund. Jag fick snabbt lära mig vad bankgiro handlade om, och hur man skulle deklarera. Jag insåg snart att företagsekonomi – det skulle jag aldrig lära mig, och kände mig ganska avskräckt när jag en gång om året skulle rapportera moms och annat krångligt.

Idag momsdeklarerar vi självklart varje månad och även om det känns lite sorgligt att se hur mycket skatt Sveriges företag betalar (jag betalar gärna en rejäl inkomstskatt för vård-skola-omsorg, men vad får företaget för sina pengar?), så känner jag mig trygg i hur allting fungerar, även likvid- och balansbudgetens skillnad mot resultatbudget.

Jag springer på olika företagsmodeller och företagsidéer och slås ofta av hur många olika drivkrafter det finns bakom att folk startar företag. En del vill skapa bolag för att växa och göra en snabb ‘exit’, andra bygger sitt livsverk och ska överlämna sin kedja med företag till barnen för en tryggad framtid. Andra älskar idén i sig själv och älskar att se den förverkligad.

Alla vi som kallar oss entreprenörer har dock glöden gemensamt. Vi brinner för någonting. Vi vill någonting. Och det är detta lilla, detta enda som skiljer oss från resten. Att vi har en stark strävan efter något mer än det vardagliga i rutinernas land, som gör att vi aldrig riktigt trivs i den vanliga lönesnurran.

Jag har ju länge varit en mac-kille. Nå, det är inte sant. Jag har varit PC-kille i många år. Sen kom Vista och jag övergav Windows. Jag var trött på att ständigt ladda ner och krångla med en massa installationer hit och dit, justeringar i .ini-filer och annat som jag inte alls känner är en del av min vardag. Så jag gick över till Mac och ville nog aldrig mer tillbaka.

Men sen började Apple få storhetsvansinne. Jag älskar min iPhone och min iPad, men jag känner att jag vill vara mer plattformsoberoende. Jag har bara börjat känna att jag vill ha min frihet tillbaka. Och jag känner inte att min apple-dator ger mig det. Den är smidig och fin, men det är en cell ibland. Som när jag vill tanka över bilder, men måste lägga dem i iPhoto (eller krångla med inställningar och special för att hitta dem). Eller när jag inte vill använda itunes för allt eller när jag… ja, det finns tillfällen när jag kommer sakna att inte ha en mac. Men jag tror att itunes for windows kommer låta mig synka allting som i övrigt har äpplet.

Men datorn då – ja, jag blev ju kär i Macbook air redan när den kom. Och den har hållit mig kvar. Men så fick jag nys om en annan dator. Som är PC men ändå lite som macbook air. Samsung 900x3a heter den och jag tackar webhallen som försåg mig med goda råd.

Macbook Air i PC-version…

…. hairy, red things?

Dessa spännande frukter heter Rambutan och smakar som wiki-artikeln säger, lite som fläder. Eller som jag beskrev det, som en blandning av vattenmelon, vindruva och citrus. Då var wikipedias beskrivning bättre, men de såldes vid vägkanten av massor av försäljare på vägen till Kandy. Smarrig fruktsnacks Sri Lankan-style.

I Sri Lanka, har jag lärt mig, handlar allt om hur du är och hur du bemöter folk. Mitt favoritsätt att kommunicera, mail, är helt meningslöst och kan bara användas för att i efterhand skicka över ren information. I Sverige kan jag förhandla och prata med folk på mailen. Här – måste man träffas. Jag har precis återkommit från en middag med Mr. Fernando, där vi diskuterade Indiens roll i förhållande till Sri Lanka och vad turister och investerare ofta glömmer när de är här.

Jag måste erkänna att jag är lite kär i det här landet. Ett land av drömmar och möjligheter för de som bor här. Ett krig som tagit slut, äntligen. Och många drömmar och önskemål, många problem och utmaningar. Men det förefaller mig märkligt att SIDA drar sig ur nu när kriget är slut. Som om man tog en sidas preferens istället för neutraliteten. ”Nej, nu förlorade våra fans så nu drar vi”. Det är väl när kriget är slut som det verkliga jobbet börjar och de stora möjligheterna att påverka finns? Och om Sverige verkligen ska se sig som neutrala i den här konflikten och vill värna om minoritetsgrupperna i landet, så är det väl NU tillfället är som störst.

I min värld, min enkla lekmannavärld, så är det svårare att påverka policy medan en konflikt pågår och positionerna är härdade, än nu när krigandet är över och återuppbyggnaden börjat. Eller? Så varför drar vi oss ur när vi behövs som mest? För att ”vår” sida inte vann? Jag tror det är mer komplext än så, jag förenklar här för att det är en blogg.

Och personerna ovan då? Ja, de kräver en helt egen historia men det är tre herrar jag mött under veckan som på olika sätt blivit en del av mina Sri Lanka-äventyr. Liksom Victor, Gayamal, Chamila och många andra som jag inte kan namnet på. Tjejen i kassan på Cargills som alltid ler när hon ser att jag kommer för femte gången samma dag, den muslimska äldre gubben som körde runt oss på three-wheeler, killen som städar vårt rum och gör små blomsterarrangemang med lakanen. Listan kan bli lång. Det finns mycket kvar att upptäcka.

Floffar genom lägenheten på morgonen, njuter av värmen när AC:n varit av. Sätter på en kopp kaffeliknande dryck och lyssnar på tutandet. Ser staden vakna. Känner mig märkligt hemma och börjar dagen med mailsvar och planläggning. Spännande nya saker på gång med nya affärsområden som tidigare bara varit tankar, men nu börjar ta form. Nindev växer, och även om det är spännande och skrämmande, känner jag nån slags tillförsikt. Jag gör det jag var född till att göra. Jag är entreprenör.

Det är som vanligt enkelt att känna sig hemma här på Hilton Colombo Residence. Man känner sig välkommen redan när man kommer in i den fina lägenheten och det står en liten skylt, lite frukt, blommor och en flaska vin på rummet. Alla är genuint glada att se mig.

Igår träffade jag Victor som är Food & Beverages manager. Det är hans formella titel. Hade det varit en film vi levt i hade han varit ”the fixer”. Han känner allt och alla. Och blev fantastiskt glad att se mig, och slängde ut armarna i en stor kram. Jag älskar de dammiga gatorna, tutandet och alla ”threewheelers”. Det är Ramadan här så vi erbjöd den muslimske chauffören att stanna om han behövde för bön, men han tyckte han kunde släppa oss först.

Colombo är inte bara ett ställe. Det är ett hem och jag trivs verkligen här. Men det är mycket intryck. Det går inte att förklara, det måste upplevas. Så välkomna hit närhelst ni önskar. Jag ser till att ni får ett bra rum och att ni trivs. Det är inte Sverige. Det är inte ens Europa eller Turkiet eller Mallis. Det är något annat. Något genuint och något spännande.

Hannah sa något klokt tidigare idag när hon skulle beskriva Sri Lanka. Hon satte fingret på en tanke jag haft. Det är ett land där man samsas. Det bor buddhister, hinduer, muslimer och kristna här, och allting just nu i landet handlar om att komma vidare, förbi kriget som färgat landet i 30 år.

Visst, landet rankas (orättvist) som ett av världens sämsta länder vad gäller pressfrihet. Då ska man komma ihåg att landet låg i krig för två år sen. Jag vet inte om någon har läst tidningarna från 1946, men de var inte så värst nyanserade. Få svenska tidningar diskuterade Sveriges ansvar och stöd till Tyskland så snart inpå kriget.

Men Sri Lanka har dussintals radio- och tv-kanaler som är oberoende, och flera olika tidningar som diskuterar olika sidor. Visst, de gör inte lika stora anklagelser som man ser ibland, och det finns mycket mer att göra men jag kan ändå undra varför landet rankas som mindre fritt än Saudiarabien där media i huvudsak är en familjeaffär och där familjen är den styrande?

Men i vilket fall är jag sällan så trygg på gatorna som i Sri Lanka. Jag träffar människor som hälsar och vill prata, och som är intresserade. Och människor som samsas, även om små resurser. Det är fattigt men inte i misär. Det är underutvecklat men med framtidshopp.

Jag är faktiskt både glad och stolt att jag har personal på Sri Lanka och jag hoppas att jag ska kunna göra min lilla del av att göra landet starkare, bättre och mer utvecklat, så att man fortsätter stärka samarbete, demokratisering och en utveckling som präglas av öppenhet och mod.

Tempot har börjat dra igång igen, kul att ha alla tillbaka! Imorgon bär det av till Sri Lanka för arbete med vår personal där. Idag tog jag ett välförtjänt dopp i poolen hos svärföräldrarna för att ladda för 18 timmars resa. Efter intensiva möten med spännande kunder som har världens häftigaste idé, så är det dags att grilla och kanske eventuellt möjligen ett glas vin. Vi ses i Colombo (om jag inte får möjlighet att blogga från Doha när vi har väntetid där).

Det är ju inte riktigt sant. Jag har jobbat i ett par veckor nu, men det är ändå nåt speciellt med att ha alla medarbetarna tillbaka i sadeln. Nu kör vi allihop, rock ‘n roll!!